Edit Template
Edit Template

Vilka är vi?

Jag som gör den här resebloggen heter Lars Aldman och har tidigare varit journalist på Sveriges Radio och SVT, men är numera glad pensionär. Och ”V” som jag reser med är min älskade hustru och bästa tänkbara ressällskap, Veronica, som också är journalist och fotograf. Vi älskar att resa och se annorlunda miljöer och folk. I flera år har vi nu rest omkring i Asien, Afrika och Latinamerika, och såklart också i Europa. Och vi vill gärna dela med oss av våra erfarenheter och glädjeämnen i dessa upptäcktsfärder.

Ibland hamnar vi i avlägsna indianbyar i Guatemalas berg eller bland andetroende bybor på en ö i Indonesien. Men ibland också på mer kända platser som Machu Picchu i Peru eller Goas sandstränder. Allt ni möter i bloggen är vad vi sett genom våra ögon och kameror.

Den som vill ha restips får också sitt – varje resmål har en avdelning med sånt vi kan rekommendera. Eller undvika. Vårt fokus är framför allt att sporra er läsare att göra som vi – resa rätt ut i den vida världen. Hoppas ni vill följa med!

PS. På aldmangallery.com hittar ni mina bilder från både när och (mest) fjärran. Djur, natur, städer och människor.

Vill ni komma i kontakt med oss? Maila till:

info@resormedv.se

Edit Template

Fler resultat…

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Search in pages

Resor med V

Istanbul

Resor med V

Istanbul

nästa

round-line-right-arrow

Över vatten till prinsarnas ö

Istanbul del 3

En annan och lite längre längre tripp med båt tar oss ut till Prinsöarna, en dryg halvtimmes färd mot sydost. De lär heta så för att misshagliga ottomanska prinsar förvisades dit, men idag är de som ett slags turkiskt Marstrand eller Sandhamn, semesterparadis för Istanbuls rika. Här bor de i palatsliknande villor, oftast i trä, med privat hamn och pool på varje tomt.

Prinsöarna är ett perfekt utflyktsmål för att komma bort från myllret i storstan, här kan axlarna sjunka ner. All motortrafik är förbjuden utom för eldrivna scootrar, så det är fantastiskt tyst och lugnt när man vandrar omkring. Vi går av på Buyukada, den största Prinsön, och flanerar genom den lilla hamnens mysiga gränder, går åt sidan för häst-och vagn-transporter och hyr ett par cyklar.

Det är lätt och kul att utforska ön på cykel. Först försöker vi hitta det hus där den ryske revolutionären Lev Trotskij bodde efter sin landsflykt undan Josef Stalin. Det är inte så lätt, inte ens de boende vi möter känner till historien. Men en man visar oss till en igenvuxen tegelruin mitt ibland lyxvillorna. Huset ägdes av chefen för hemliga polisen och Trotskij levde här några år innan han flydde vidare till Mexiko. Varför har ingen rivit stället och byggt nytt undrar vi, men det får vi inte veta. Kanske är det nån vidskeplighet bakom.

Men vi cyklar vidare till mitten av ön där alla vägar möts. Och där måste vi ställa cyklarna och promenera vidare för att komma upp till bergets topp. På vägen ser vi en mängd färgade band knutna runt kvistar i buskaget på båda sidor om vägen. De är böner om fruktsamhet som unga kvinnor satt dit, en traditionell föreställning som lever kvar än idag.

Vägen leder till och slutar på toppen av berget, och härifrån kan man se nästan hela ön. Längre bort över vattnet får man också en överblick över den enorma stad som Istanbul har blivit, särskilt på den asiatiska sidan.
Här uppe finns ett litet grekisk-ortodoxt kloster tillägnat Sankt Georg, drakdödaren. Dörren är låst, så istället går vi över till en taverna som nästan lutar sig över den branta sluttningen mot havet i norr.

Sista dagen tar vi det bara lugnt, går runt i trånga kvarter i Fatih och fikar vid hippodromen. Här är ett stort gäng försäljare igång, de säljer kartor och biljetter och krimskrams. Men turisterna är inte så många idag, vilket kanske bidrar till en hetsig stämning som plötsligt blommar ut. Grupper av försäljare jagar bort andra och det hojtas och gestikuleras upprört.

Vi dricker upp vårt kaffe, tar våra väskor och släntrar bort till spårvagnshållplatsen för den vidare färden till flygplatsen och hem. Medan vi väntar på vagnen ser vi en liten kille som går omkring barfota i smutsiga kläder. Det är i november och inte särskilt varmt. Vi misstänker att han är flykting från Syrien, många har flytt hit undan inbördeskriget. V föreslår att vi ska ta med killen till en skoaffär och köpa skor åt honom. Men just då kommer spårvagnen och vi får bråttom att gå på. Det händer än idag att vi tänker: – Vi skulle ha köpt den där killen ett par skor.

IMG_1697stor
IMG_1697halvst
IMG_1697NYsmal