Resor med V

Istanbul

En sjöresa till prinsarnas ö

Istanbul del 3

En annan och lite längre längre tripp med båt tar oss ut till Prinsöarna, en dryg halvtimmes färd mot sydost. De lär heta så för att misshagliga ottomanska prinsar förvisades dit, men idag är de som ett slags turkiskt Marstrand eller Sandhamn, semesterparadis för Istanbuls rika. Här bor de i palatsliknande villor, oftast i trä, med privat hamn och pool på varje tomt.

Prinsöarna är ett perfekt utflyktsmål för att komma bort från myllret i storstan, här kan axlarna sjunka ner. All motortrafik är förbjuden utom för eldrivna scootrar, så det är fantastiskt tyst och lugnt när man vandrar omkring. Vi går av på Buyukada, den största Prinsön, och flanerar genom den lilla hamnens mysiga gränder, går åt sidan för häst-och vagn-transporter och hyr ett par cyklar.

Det är lätt och kul att utforska ön på cykel. Först försöker vi hitta det hus där den ryske revolutionären Lev Trotskij bodde efter sin landsflykt undan Josef Stalin. Det är inte så lätt, inte ens de boende vi möter känner till historien. Men en man visar oss till en igenvuxen tegelruin mitt ibland lyxvillorna. Huset ägdes av chefen för hemliga polisen och Trotskij levde här några år innan han flydde vidare till Mexiko. Varför har ingen rivit stället och byggt nytt undrar vi, men det får vi inte veta. Kanske är det nån vidskeplighet bakom.

Men vi cyklar vidare till mitten av ön där alla vägar möts. Och där måste vi ställa cyklarna och promenera vidare för att komma upp till bergets topp. På vägen ser vi en mängd färgade band knutna runt kvistar i buskaget på båda sidor om vägen. De är böner om fruktsamhet som unga kvinnor satt dit, en traditionell föreställning som lever kvar än idag.

Högst upp på toppen ser man över hela ön och får dessutom ett panorama över den enorma stad som Istanbul blivit, inte minst på den östra, asiatiska sidan. Här uppe ligger ett litet grekisk-ortodoxt kloster tillägnat St Georg, han som dödade draken. Vi kommer inte in, utan släntrar över till en taverna som nästan lutar sig ut över bergskanten. Vi äter en lätt lunch och beundrar utsikten.

Sista dagen är resdag och vi tar det bara lugnt, går runt i trånga kvarter i Fatih och fikar vid hippodromen. Här är ett stort gäng försäljare igång, de säljer kartor och biljetter och krimskrams. Men turisterna är inte så många idag, vilket kanske bidrar till en hetsig stämning som plötsligt blommar ut. Grupper av försäljare jagar bort andra och det hojtas och gestikuleras upprört.

Vi dricker upp vårt kaffe, tar våra väskor och släntrar bort till spårvagnshållplatsen för den vidare färden till flygplatsen och hem. Medan vi väntar på vagnen ser vi en liten kille som går omkring barfota i smutsiga kläder. Det är i november och inte särskilt varmt. Vi misstänker att han är flykting från Syrien, många har flytt hit undan inbördeskriget. V föreslår att vi ska ta med killen till en skoaffär och köpa skor åt honom. Men just då kommer spårvagnen och vi får bråttom att gå på. Det händer än idag att vi tänker: – Vi skulle ha köpt den där killen ett par skor.

Lämna en kommentar