Resor med V

Mexiko

Dans, rök och stor konst

Mexiko city del 2

När vi lämpat av packningen på vårt hotell går vi genast ut och utforskar omgivningen. Och vi blir helt bländade av alla intryck, det utgrävda Templo Mayor med slingrande ormar av sten, det fantastiska museet, den storvulna katedralen och det enorma Palacio Nacional. Men allra mest imponeras vi av det skådespel som vi möter på platsen mellan templet och det stora torget Zócalo. Där dundrar taktfasta trummor och där snurrar och svänger indianska dansare i praktfulla dräkter och gigantiska befjädrade huvudprydnader. Grå väldoftande rök far ut över platsen när indianska reningsritualer utförs på hugade åskådare.

En man står på Zocalo med en banderoll som anklagar republikens president för korruption. Gatumusiker spelar traditionell mexikansk umpa-umpa och folklivet är ett aldrig sinande myller. Vi går in i katedralen, men bara i ett sidokapell, kön till den stora ingången är för lång. Därinne är det som vanligt i katolska länder, man häpnar över hur de egna kyrkliga potentaterna skildras i förhållande till Jesus. Och hur Maria ständigt avbildas som den idealiserade och självuppoffrande modern.

Från Zocalo promenerar vi genom Centro Histórico med rätt slitna kvarter och små trötta affärer som mest verkar till för turister som inte orkar gå så långt. Men det gör vi, och snart dyker den maffiga synen av Palacio de Bellas Artes upp, ett fluffigt slott som är både konstmuseum och kulturhus. Vi går in för att se något av det som gjort Mexiko konstnärligt berömt, muralmålningarna. Stora pampiga verk, ofta heroiska och ibland satiriska. Efter den mexikanska revolutionen 1910-1916 blev socialt medvetna konstnärer som Diego Rivera,  José Clemente Orozco och David Alfaro Siqueiros de stora muralmålarna och här  finns några av deras verk.

DIEGO RIVIERA: EL HOMBRE CONTROLADOR DEL UNIVERSO

Målningen ovan skulle pryda lobbyn i Rockefeller Center i New York, men när Nelson Rockefeller insåg att Lenin var avbildad förstördes hela väggen. Diego Riviera återskapade den på Bellas Artes. 

Inte långt härifrån, på andra sidan Alamedaparken finns Diego Riveras eget museum, men där måsta men boka biljetter långt i förväg, så det missar vi tyvärr.

Alamedaparken påstås vara Amerikas äldsta park, och har stått modell för hundratals parker i denna del av världen. En rektangulär trädbeväxt yta där ett rutnät av stigar korsar varandra och möts i en rundel i mitten. Sådana finns, fast oftast något mindre, i varenda stad i Centralamerika.

I Almedaparken ligger också ett jättemonument till ära för Benito Juaréz, den mexikanske president som mer än andra förknippas med frihetskamp och social rättvisa. Han var också den förste president som kom från ursprungsbefolkningen.

När vi är där pågår ett politiskt möte som ingen verkar bry sig om. När vi förstår att det är till någon slags försvar för Ryssland är vi inte heller intresserade.

Det är fullt av andra aktiviteter i Almedaparken, i en rotunda pågår lektioner i salsadans. Och i närheten tränar en mindre grupp tjejer och killar på att öva in en jazzigare och vildare dans.

Vi passerar en annan park lite längre söderut, och där dansar äldre par till smäktande mexikanska schlagers framförda av en sångerska med inspelad kompmusik. I en annan del av samma park dansar ännu fler till helt och hållet inspelad musik. Dans verkar vara ett vanligt söndagsnöje helt enkelt.

Vi går runt i kvarteren och försöker hitta det intressanta Minnes- och Toleransmuséet, men det är knepigt att lokalisera bland alla höga hus i området. Till slut hittar vi det nästan mittemot Benito Juarez-monumentet, men lite gömt inne på en gård. Det är ett annorlunda museum, startat av en organisation som besjälades av att uppmärksamma intolerans, förföljelse och folkmord. Med utgångspunkt i nazismen och förintelsen belyser man andra folkmordshändelser, i Rwanda, Tibet och Guatemala bland annat. Det är ett genialiskt uppbyggt museum, och mycket känslofyllt.

Västerut löper i sydväst – nordostlig riktning en mäktig aveny genom city, Paseo de la Reforma. En paradgata med Champs Elysees som förebild, och som kantas av höga supermoderna kontorshus. Bland annat tycks de flesta av stadens radiostationer ha sina lokaler här. Här är det just idag avstängt för biltrafik och det pågår en livlig cykelaktivitet på den breda avenyn. Alla får vara med, spandextajta racercyklister såväl som folk med enkla hyrcyklar. Som en mäktig flod väller de fram över asfalten. Och luften är klarare.

Resebloggar finns det gott om men vi har en lite annan tanke med våra berättelser. Vi vill främst beskriva våra upplevelser av udda platser, människorna vi möter och miljöer som är rätt annorlunda mot vad vi möter hemma.

Därför hamnar vi ibland i avlägsna indianbyar i Guatemalas berg eller bland andetroende bybor på en ö i Indonesien. Men också på mer kända platser som Machu Picchu i Peru eller sandstränderna i Goa. Allt sett genom våra ögon och kameror.

Den som vill ha restips får också sitt - varje resmål har en avdelning med sånt vi kan rekommendera. Eller undvika. Vårt fokus är framför allt att sporra er läsare att göra som vi - resa rätt ut i den vida världen.