Resor med V
Namibia
Vi går en stenig väg
Grootberg, Damaraland
Nu ger vi oss ut i det ödsliga men vackra Damaraland, i ett omväxlande sceneri med berg och slätter och någon enstaka boning. Damaraland är det enda distrikt i Namibia där marken inte ägs av storbönder utan kollektivt. Farmare kan ansöka om att få ett markområde där de kan bygga en enkel hydda och låta några får eller getter ströva omkring och hitta det magra betet mellan stenarna.
Sten finns det gott om i Damaraland. På många håll är marken helt och hållet översållad av halvstora stenar, resultatet av årmiljoners nötande på gamla bergskedjor. Många av stenarna består av kvarts i olika former, och överallt längs vägarna finns små stånd där stenar är till salu. Ibland är det någon flicka i traditionell dräkt (det vill säga barbröstad) som försöker locka in de fåtaliga bilister som far förbi.
Vägarna vi färdas på blir allt mindre och sämre och de sista milen en är det gropig grusväg. Här måste vi öppna en liten lucka i bagagedelen av vår 4W-pickup, annars blir hela bagaget fullt med sand. Möter man en bil ser man inte ett dugg.
I ett högt bergspass tar vi av och kör rakt uppför en hiskeligt brant sluttning. Vägen är smal och full av sten så vi kastas handlöst fram och tillbaka där vi skumpar fram. Till slut är vi uppe på en högplatå där vårt hotell ligger. Med en utsikt som det aldrig går att se sig mätt på.
Grootberg, som stället heter, är så mitt ute i ingenstans att till och med många namibier inte känner till det. Även här kommer vilda djur ända fram till husen. En dag ser vi en flock babianer som drar fram på sluttningen alldeles under oss. De kallas Chacmababianer och är större och har längre nosparti än vanliga babianer. Ett fågelpar av arten Monteirotoko sätter sig ibland på balkongräcket och bakom hotellet strövar antiloper.
Dagarna på Grootberg är mest ägnade åt lite lugn och ro och tittande på den där utsikten som är så enorm. Men vi gör också en utfärd till en Damaraby där några ungdomar berättar om sitt speciella språk som innehåller fyra olika klickljud. Det är inte helt ovanligt i södra Afrika, men olika språk har olika betydelse för klickljuden. De visar oss även några av sina riter och dansar med märkliga turer som bär tydliga spår av tyskt inflytande. Det märks både på klädedräkten, musiken och det märkliga smällandet med skornas klackar.
Även i Grootberg knackar regntiden på dörren och en sen eftermiddag vräker ett fruktansvärt regn ner över oss. Stigen till vårt hus förvandlas till ett vattenfall och i restaurangen mobiliseras alla krafter när regnvattnet pressas in genom springor i glasfasaden. Strömmen går och middagen intas delvis i nästan totalt mörker. Men när ljuset är tillbaka kommer en överraskning. Köks- och serveringspersonalen drar igång en show och sjunger och dansar för oss med ett härligt driv.
