Resor med V
Estland & Litauen
De starka kvinnornas ö
Estland del 4, Kihnu
En timmes bilfärd västerut från Pärnu och en lika lång tid med färja rätt ut i Östersjön, där ligger en jungfrulig liten ö kallad Kihnu. Sisådär två kilometer bred och fem kilometer lång. Här samsas prunkade blomsterängar med spikrak tallskog och det är som en film om en evig sommar. Ön är platt så vi cyklar runt och pratar med folk om gamla tider och om den tradition som finns här med starka och egensinniga kvinnor. En kultur som fått tummen upp av Unesco som kallat den ”A Masterpiece of the Oral and Intangible Heritage of Humanity”. Inte illa.
Öns lilla museum är centrum för de levande traditionerna på Kihnu, och här visas bilder på kvinnor i typiska randiga kjolar som grenslar biffiga ryska motorcyklar. Och i gamla filmer syns huckleförsedda gummor som halsar hemgjord öl. Det är tydligt att kvinnans ställning här är speciell.
Därför har Kihnu kallats ”Europas sista matriarkat”. V gör ett jobb om det och vi träffar ”Kihnu Lina”, som har sitt varumärke målat på sin skinande renoverade röda ryska MC. Hon driver en liten affär, jobbar med campingplatsen och är turistguide, och så är hon mamma till tre småttingar. Ett energiknippe som har svårt att sitta still och visar sig vara full av rakbladsvassa sarkasmer. Jag frågar henne: ”Finns det ett matriarkat på Kihnu? Och hon svarar: ”Absolut. Vi kan förvrida huvudet på varje man här”.
Linas traditionella dräkt är inte hennes vardagsplagg, men alla kvinnor på Kihnu har en liknande, och hur man tillverkar dem lärs ut på kurser som museet anordnar. Om Kihnu ska leva vidare som den speciella ö den är så måste traditionerna föras vidare till nya generationer, säger hon.
Sirje är en medelålders kvinna uppväxt på Kihnu men som flydde med sina föräldrar till Sverige och nu är bosatt i Sävedalen utanför Göteborg. Men varje sommar kommer hon tillbaka till ön och bor i sin stuga i en by som heter ”Rootsiküla”, som betyder ”Svenskbyn”. Svenskar har bott på de flesta av öarna häromkring sedan 1300-talet, och Kihnu har även det svenska namnet Kynö. Svenskarna bodde oftast i egna byar och talade en för oss svårförståelig gammaldags dialekt, men efter Sovjets invasion försvann så gott som samtliga från Estland.
Sirje minns sin bardom på ön och om kvinnorna som skötte allt medan männen fiskade eller var sjömän. Till exempel fick barnen plocka örter och löv för att få ihop till färgning av de för Kihnu så typiska klänningar som alla kvinnor bar och som många bär än idag till vardags. Sirje frammanar bilden av ett samhälle så som en liten by kunde se ut i Sverige för 100 år sen.
Vi träffar också Mare, som är något av en motor i bevarandet av öns traditioner. Men egentligen är hon ganska övertygad om att de kommer att försvinna inom en snar framtid. Fler och fler fastlandsbor köper sommarhus på Kihnu och på så sätt tunnas viljan att bevara det gamla ut.
Så ironiskt nog försvinner det som drog turisterna hit, på grund av att de kommer hit. Mare har förresten målat bilden med de dansande damerna högst upp på den här sidan. Den anspelar på en sägen om gamla fruktbarhetsriter på en plats där en nedbrunnen kyrka en gång stod.
Kihnu är fantastiskt vackert och att bara cykla omkring i dess skogar och ängsmark, pittoreska byar och sandiga stränder med betande kor är upplevelser för alla sinnen. Men det finns också några måste-sevärdheter. Det lilla muséet är ett, Tuletornet ett annat, en hög fyr tillverkad i delar i England och ihopskruvad här. Utsikten från toppen är magnifik.
Det enda vi hade lite problem med på Kihnu var maten. Framför allt att hitta den, det finns några små lunchställen, men nästan alla stänger tidigt. Men där kan man ofta få öns läckra specialitet, rökt färskfångad fisk rätt upp och ner och utan någonting till. Det är sååå gott!
Så de flesta middagarna åt vi på öns mittpunkt, Kurase, som förutom att ha en liten handelsbod även har en restaurang som märkligt nog stänger kl 20. Men på helgen öppnar den igen två timmar senare, nu som bar. Och har öppet till fyra på morgonen!!
Lite förklaringar:
- ”Kurase” är stället, beläget i en gatukorsning mitt på Kihnu
- ”Pood” = Butik, handelsbod
- ”Kohvik” = kafé, enklare matställe
- ”Baar” = bar
- ”R-L”” = fredag + lördag
Efter några ljuvliga och händelsefyllda dagar med spännande möten måste vi lämna Kihnu. Planen är att köra rätt igenom Lettland och ner till staden Siauliai i Litauen på en dag. Men ödet ville annorlunda…
Sex bra på Kihnu:
- Naturen. Bortsett från de numera asfalterade vägarna ser Kihnu nog i hög grad ut som det gjort väldigt länge. Här finns gott om gamla svankande grå ladugårdar och förråd, slåtterängar, odlingsmark och skogar. Och vackra sandstränder mot Östersjön.
- Människorna. Kvinnorna på Kihnu är kaxiga, det finns nog inget bättre ord för det. Men också obrottsligt lojala mot det som kan kallas Kihnus själ, hantverket, musiken och dansen.
- Kurase. Du kan läsa om deras märkliga öppettider längst ner på sidan, och se delar av deras uteservering där vi intervjuade Sirje och Lina. Öns hjärta, alltid fullt av folk och faktiskt överraskande god mat!
- Rooslaiu & Rannametsa: Två små lunchställen som serverar nyfångad och nyrökt fisk. Rooslain ligger någon kilometer söderut från Kihnu hamn. Rannametsa är nära öns camping på västsidan. Ibland röker man fisk där och för några euro får man en präktig rödskimrande fisk på bordet. Utan nånting till.
- Uibu Talu: Här bodde vi i en ny gästlänga med enkla men snygga rum med eget badrum. Frukostbuffén är enkel men god, och övriga måltider kan beställas.
- Tuletorn. Den imponerande fyren på öns södra udde. Ett härligt utflyktsmål och orkar man klättra i trapporna får man en vidunderlig utsikt som belöning. Glass säljs i en liten kiosk bredvid.
