Resor med V

Peru & Ecuador

Till sjölejonens rike

Ecuador del 1

HAVSLEGUAN

Vi lämnar Punta Sal och åker en lång och skumpig och bullrig bussresa till Guayaquil i Ecuador. Bussen är full av locales som verkar uppskatta videorepertoaren av extrema våldsfilmer i bussens undehållningsanläggning. Barn gråter medan bussens högtalare på maxvolym pumpar ut en kakafoni av pistol-och automatgevärsskott, de låter som om nån bankar på en stor plåtskiva med en slägga.

Framme i Guayaquil möts vi av en hyggligt modern storstad men vi ser inte mycket av den, vi ramlar in på ett tjusigt hotell med 24/7-restaurang. Lycka för oss som inte ätit på 13 timmar, borträknat några små smörgåsar i Mancora och en varmkorv vid gränspassagen till Ecuador.

PERUANSKT iPHONE-STÄLL
TANKAR PÅ VÄGEN
GUAYAQUIL FRÅN HOTELLFÖNSTRET

Gränspassagen ja. Den förtjänar ett omnämnande. Förr var det tydligen så att man först fick gå in i ett hus och resa ut från Peru. Sen fick man gå in i ett annat hus och resa in i Ecuador. Med ändlösa köer till båda ställena.

Nu har man slagit kloka huvuden ihop och “förenklat” proceduren så till den grad att man nu kan köa till både ut-och inresa i samma hus! Wow! Peru-utvandringen går hyfsat snabbt men det som på en flygplats tar i genomsnitt 20 sekunder, själva inresan i Ecuador, tar i genomsnitt minst fem minuter här. Köerna rör sig obegripligt långsamt som stillsam hyllning till byråkratin.

Vi lämnar Guayaquil och flyger västerut över havet tills vi landar på en vindpinad liten ö vid namn Baltra. Hit kom USA som ockupationsmakt under 2:a världskriget och smällde upp en militär flygplats som skulle skydda Panamakanalen mot eventuellt japanskt anfall. Pearl Harbour hade nyligen chockat de Allierade och något sådant skulle inte få hända igen.

Idag är Baltra Galapagos andra kommersiella flygplats och den skryter med en ekologisk profil. Men det finns bara ett sätt att ta sig vidare ut till Galapagosöarna. Först far man med en skranglig buss ner till sundet mellan Baltra och Santa Cruz, far över sundet med liten färja, och så buss igen ner till Puerto Ayora på sydspetsen av Santa Cruz. Där ska vi äntra en båt som tar oss till San Cristobal.

FÄRJAN BALTRA-SANTA CRUZ. BAGAGET PÅ TAKET.
VÄLKOMMEN TILL EKOLOGISKA FLYGPLATSEN BALTRA
FÄRJELEDEN TILL SAN CRISTOBAL

Det skulle bli en vådlig sjöresa. “Färjan” är en modern fiskebåt av nordamerikanskt snitt med vattenjetmotor och plats för ca 20 passagerare. Kapten sitter i överbyggnaden över oss och drar på full gas för att hinna fram på de två timmar resan ska ta. Men vi möter vågor som haft hela vägen från fastlandet på sig att byggas upp och de är rejält höga. Båten skjuter fram som en pil över vågkammen, flyger ett tag genom tom rymd och dunsar sen ner i nästa våg med en smäll som får skrovet att skaka och passagerarna att kippa efter andan.

Efter en halvtimme kommer spypåsarna fram. Själv upptäcker jag att om jag tar spjärn med händer och fötter så kan jag dämpa den hårda smällen när båten landar efter varje luftfärd. Det funkar, men efter ett tag tappar jag känseln i händerna. Just då går båten in i lä från en större ö och det lugnar sig tillfälligt. Men när vi passerat förbi ön slår vågorna in igen, nu med ännu större kraft.

Jag blir orolig för kotförskjutning eller whiplash, flera medpassagerare ser rädda ut. En ung pojke blundar och rör läpparna oupphörligt, jag tror att han ber.

PUERTO BAQUERIZO MORENO, HUVUDSTAD PÅ GALAPAGOS

När vi äntligen når lä i viken utanför Puerto Baquerizo Morena är lättnaden påtaglig, som om nån dragit undan en våt och tung filt. På darriga ben går vi iland och träffar direkt på varelser som sen ska förfölja oss var vi än befinner oss på Galapagos. Sjölejon. På stenarna vid stranden innanför kajen där vi lägger till. På den lilla sandstranden vid restaurangen där vi äter, på badstranden, på vägen till restaurangen, på gångbroar. Oftast sover de i grupp, men det verkar vara en orolig sömn, de rör sig ofta, flaxar med fenorna, kanske för att jaga bort flugor, men väcker då sina grannar. Och de har ett rysligt dåligt morgonhumör, ofta jagas fridstöraren bort med arga skall och blottade tänder. 

Människor och sjölejon verkar inte bry sig så mycket om varann men då och då ser man dumma turister försöka provocera djuren och då kan framför allt de stora hannarna göra utfall mot människorna. Obegripligt hur folk kan ha så lite respekt för djur, det var ju ändå deras öar långt innan vi kom hit.

Puerto Baquerizo Morena, staden på San Cristobal, är liten, och man går snabbt från ena änden till den andra. Vi bor i ett ganska fint hotell alldeles vid strandpromenaden och Malecón där de flesta turistaffären och restauranger också finns. Men bara nåt kvarter längre in börjar den riktiga osminkade stan med tvätterier, små hål-i-vägge-restauranger med trädgårdsstolar och cementgolv, allt-möjligt-som-är-bra-att-ha-affärer och en massa utflyktsarrangörer. 

Första dagen åker vi en kortare tur till en kratersjö som är den största sötvattensreservoaren i det regnfattiga Galapagos. Och sedan vidare till en anläggning där man föder upp jättesköldpaddor för att placera ut dem på de öar där man hämtat äggen. Det är en förvånansvärt öppen och trevlig park där vi ser många sköldpaddor i olika ålder och storlek. Några passerar vi alldeles nära då de med ett väsande ljud drar in huvud och ben under skölden. Vi kommer så småningom till ett vattenhål där det kryllar av sköldpaddor och vi blir vittnen till en svartsjukefajt mellan två hanar. Det ser ganska komiskt ut när de klumpiga gubbarna försöker attackera varandra. Konflikten blir en kort affär.