Sydamerika: Ecuador del 1

Travels with V

Ecuador

avsnitt

Till sjölejonens rike

Ecuador del 1

Vi lämnar alltså Punta Sal och åker en lång och skumpig och bullrig bussresa norrut över gränsen till Ecuador. Bussen är full av locales som verkar uppskatta videorepertoaren av extrema våldsfilmer i bussens undehållningsanläggning. Barn gråter medan bussens högtalare på maxvolym pumpar ut en kakafoni av pistol-och automatgevärsskott, de låter som om nån bankar på en stor plåtskiva med en slägga.

Till slut är vi framme i Ecuadors näst största stad Guayaquil, en stad med mycket dåligt rykte. Men vi ser inte mycket av den. Vi ramlar in på ett tjusigt hotell med 24/7-restaurang. Lycka för oss som inte ätit på 13 timmar, borträknat några små smörgåsar i Mancora och en varmkorv vid gränspassagen.

Gränspassagen ja. Den förtjänar ett omnämnande. Förr var det tydligen så att man först fick gå in i ett hus och resa ut från Peru. Sen fick man gå in i ett annat hus och resa in i Ecuador. Med ändlösa köer till båda ställena.

Nu har man slagit kloka huvuden ihop och ”förenklat” proceduren så till den grad att man nu kan köa till både ut-och inresa i samma hus! Wow! Peru-utvandringen går hyfsat snabbt men det som på en flygplats tar i genomsnitt 20 sekunder, själva inresan i Ecuador, tar i genomsnitt minst fem minuter per person här. Köerna rör sig obegripligt långsamt som en stillsam hyllning till byråkratin.

Vi lämnar Guayaquil och flyger västerut över havet tills vi landar på en vindpinad liten ö vid namn Baltra. Hit kom USA som ockupationsmakt under 2:a världskriget och smällde upp en militär flygplats som skulle skydda Panamakanalen mot eventuellt japanskt anfall. Pearl Harbour hade nyligen chockat de Allierade och något sådant skulle inte få hända igen.

Idag är Baltra Galapagos andra kommersiella flygplats och den skryter med en ekologisk profil. Men det finns bara ett sätt att ta sig vidare ut till Galapagosöarna härifrån. Först far man med en skranglig buss ner till sundet mellan Baltra och Santa Cruz. Där far man över sundet i liten färja, och så är det buss igen ner till Puerto Ayora på sydspetsen av Santa Cruz. Där ska vi äntra ännu en båt, denna gång för att ta oss till ön San Cristóbal.

Det skulle bli en vådlig sjöresa. ”Färjan” är som en modern fiskebåt av nordamerikanskt snitt med vattenjetmotor och plats för ca 20 passagerare. Kapten sitter i överbyggnaden över oss och drar på full gas för att hinna fram på de två timmar resan ska ta. Men vi möter vågor som har haft hela vägen från fastlandet på sig att byggas upp och de är rejält höga. Båten skjuter fram som en pil över vågkammen, flyger ett tag genom tom rymd och dunsar sen ner i nästa våg med en smäll som får skrovet att skaka och passagerarna att kippa efter andan.

Efter en halvtimme kommer spypåsarna fram. Själv upptäcker jag att om jag tar spjärn med händer och fötter så kan jag dämpa den hårda smällen när båten landar efter varje luftfärd. Det funkar, men efter ett tag tappar jag känseln i händerna. Jag blir orolig för kotförskjutning eller whiplash, flera medpassagerare ser rädda ut. En ung pojke blundar och rör läpparna oupphörligt, jag tror att han ber.

När vi äntligen når lä i viken utanför San Cristóbals stad Puerto Baquerizo Morena är lättnaden påtaglig, som om nån dragit undan en våt och tung filt. På darriga ben går vi iland och träffar direkt på varelser som sen ska förfölja oss var vi än befinner oss på Galapagos. Skällande och rullande gäng av sjölejon. På stenarna vid stranden innanför kajen där vi lägger till. På den lilla sandstranden vid restaurangen där vi äter, på badstranden, på vägen till restaurangen, på gångbroar. Oftast sover de i grupp, men det verkar vara en orolig sömn, de rör sig ofta, flaxar med fenorna, kanske för att jaga bort flugor, men väcker då sina grannar. Och de har ett rysligt dåligt morgonhumör, ofta jagas fridstöraren bort med arga skall och blottade tänder.

Sjölejonen verkar inte bry sig så mycket om m änniskorna men då och då ser man dumma turister försöka provocera djuren och då kan framför allt de stora hannarna göra utfall mot fridstörarna. Obegripligt hur folk kan ha så lite respekt för djur, det var ju ändå deras öar långt innan vi kom hit.

Puerto Baquerizo Morena är en väldigt liten stad, och man går snabbt från ena änden till den andra. Vi bor i ett ganska fint hotell alldeles vid strandpromenaden där de flesta turistaffärerna och restaurangerna också ligger. Men bara nåt kvarter längre in börjar den riktiga osminkade nybyggarstaden med tvätterier, små hål-i-vägge-restauranger med trädgårdsstolar och cementgolv, allt-möjligt-som-är-bra-att-ha-affärer och en massa utflyktsarrangörer.

Första dagen på San Cristóbal åker vi en kortare tur först till en kratersjö som är den största sötvattensreservoaren i det regnfattiga Galapagos. Och sedan vidare till en anläggning där man föder upp jättesköldpaddor för att senare placera ut dem igen på de öar där man hämtade äggen. Det är en överraskande öppen och trevlig park där vi ser många sköldpaddor i olika ålder och storlek. Några passerar vi alldeles nära då de med ett väsande ljud drar in huvud och ben under skölden. Vi kommer så småningom till ett vattenhål där det kryllar av sköldpaddor och vi blir vittnen till en svartsjukefajt mellan två hanar. Det ser ganska komiskt ut när de klumpiga gubbarna försöker attackera varandra. Konflikten blir en kort affär.