Resor med V
Israel & Petra
430 meter under havets yta
Ein Gedi
På vägen söderut genom ett brutalt öde landskap utmed Döda Havets västra strand ligger kibbutzen Ein Gedi. I omgivningarna finns bara torr het öken och röda nakna klippor men kibbutzen prunkar av växtlighet, här finns t o m en botanisk trädgård.
Kibbutzer var den unga staten Israels egen variant av socialistiska kollektivjordbruk och många svenskar som var unga på 60- och 70-talet har jobbat på kibbutz. Men nuförtiden har många kibbutzer ändrat inriktning och några satsar idag på turism. T ex Ein Gedi där det finns en slags stugby i en vacker trädgård, en stor pool, ett par restauranger och barer. Och gratis busstransporter ner till Döda Havets strand.
Döda Havet ligger mer än 430 meter under havsytan vilket har skapat de märkliga förhållanden som gäller här. Eftersom vatten inte kan rinna ut ur sjön dunstar det istället i ökenvärmen och kvar blir en allt saltare sjö. Idag ligger salthalten på nära 34 procent.
När man går ut i vattnet går man på en hård skorpa av salt. Luften luktar saltlake. På tillräckligt djupt vatten – inte för djupt, man vill absolut inte få vatten i ögonen – lägger man sig ner och plupp så åker man upp till ytan som en kork. Vattnet är väldigt varmt och konsistensen känns mer som olja.
Vattennivån i Döda Havet sjunker stadigt, nästan en meter per år, vilket beror på att Israel och Jordanien tappar av tillflödet från Genesarets sjö för att få bevattning till sina odlingar. Detta gör att strandkanten ständigt flyttas längre och längre ut. På de ytor som är torrlagda spricker marken upp i djupa klyftor och sjunkhål (bilden nedan till höger). Där är det livsfarligt att röra sig.
Transportbussen från Ein Gedi stannar till vid en liten anläggning där man inte bara kan bada i Döda Havet utan också kleta in sig i en, som det påstås, hälsosam lera som grävs upp i strandkanten. V testar och ser plötsligt väldigt rolig ut.
En sen eftermiddag i Ein Gedi sitter vi och slappar utanför vårt lilla hus och kollar på alla halvvilda katter som tassar omkring här och tigger mat. Då ser vi plötsligt en brunpälsad figur ungefär så stor som en bäver som bökar sig in mellan husen. Vi sitter så stilla att han inte bryr sig om oss utan fortsätter med sitt bökande, efter dadlar förstår vi. Det är en klipphyrax, som faktiskt är ganska vanlig i hela Afrika och Mindre Asien. Dess närmaste släkting är märkligt nog elefanten.
Sista kvällen sätter vi oss i trädgårdens utkant och ser på stjärnorna över bergen i Jordanien på andra sidan sjön. Plötsligt ser vi bakom en bergstopp hur det verkar tändas en oerhört stark strålkastare. Ljuset blir bara starkare och starkare tills en jättestor fullmåne majestätiskt stiger över bergskanten.
I nästa avsnitt är hettan nästan outhärdlig, men vi svalkar oss bland koraller och färggranna fiskar. Från Döda Havet till Röda.
