Resor med V

Kuba

Vilda djur och gyllene sand

Cayo Saetía

Men den dan kommer då vi måste tacka och ta farväl av Ulises och Eva och transportera oss norrut. Vi får skjuts av ett tyskt par som vi träffat tidigare, första gången i Las Terrazas och så igen här i Santo Domingo. De ska också åka vidare och släpper av oss i Bayamo där vi kan ta en buss till Hologuín.

Hologuín är en universitetsstad men vi märker inte mycket av den Vi ska bara stanna över natt. Vi bor i stadens utkant och slår på kvällen ihjäl den enda kackerlacka vi nånsin ser på Kuba. Sen undrar vi om värdfolket kan tipsa oss om någon restaurang nere i centrum men dom bara pekar rätt över gatan. ”Där”, säger dom. Vi förstår ingenting, men går till en villa på andra sidan och in genom en garageport som står öppen. Sen upp för en trappa och vips är vi inne i en jättetrevlig liten paladar där vi är nästan de enda gästerna.

Servitrisen är en tjej i 20-årsåldern som är väldigt sugen på en pratstund. Så vi får veta att hon är mamma, att hon egentligen vill studera och kunna få ett bättre jobb men att hon inte ser någon möjlighet till det så länge barnet är litet. Så följer en ganska bitter utläggning om unga människors situation i landet och vi förstår att hon inte är särskilt nöjd med partiets politik. Vi blir än en gång förvånade över hur fritt människor uttrycker sin kritik.

Från Hologuín måste vi ta en taxi för nu ska vi på ganska små vägar ta oss till kusten i norr och ett väldigt speciellt ställe som heter Cayo Saetía. Det är en liten ö med en enda landförbindelse; en bro där bilens hjul tvättas. Vår bokningsbekräftelse, biljetter och pass kontrolleras väldigt noggrant vid en checkpoint. Cayo Saetía är ett naturreservat där exotiska djur strövar fritt och man vill inte ha in några sjukdomar som kan skada djuren.

Vi kommer fram efter ett par timmars studsande och skakande på usla grusvägar men när vi ser stället glömmer vi alla trötta leder. Vi bor i en egen stuga på en höjd med härlig utsikt, ett stort mangoträd som närmsta granne och jag höll på att säga som vanligt är vi nästan ensamma där. En stor leguan vaktar stället.

Lobby och restaurang och en liten bar ligger i ett större hus i den parkliknande trädgården. De bemannas av några trötta och inte särskilt tjänstvilliga personer, vilket tyvärr är typiskt för statsägda hotell och restauranger. Det har ju i sin tur har lett till att paladares och casas particulares är så populära.

Cayo Saetía har en märklig historia. Bröderna Castro gjorde en nationalpark av ön och här placerades de vilda djur som de fick i gåva av utländska dignitärer. Zebror, strutsar och hjortar kan man se här och en stackars ensam giraff, José, som kommer fram till oss och hänger med huvudet. ”Hans fru dog nyligen” förklarar guiden, ”med dom letar efter en ny åt honom”. Hoppas att dom hittade en.

Från början var tanken att de utländska dignitärerna skulle bjudas på storviltjakt på Cayo Saetía. Fidel var inte engagerad, han gillade mest att fiska. Men Raoul var med i början. Sen för ungefär femton år sen ändrade han sig och tyckte att jakten var oetisk. Så alla djur fridlystes.

Raoul kommer fortfarande då och då till ön, familjen bor då i det största gästhuset med den bästa utsikten. Men då får inga andra gäster vara där.

Det finns fantastiska stränder på Cayo Saetía men för att komma dit måste man åka jeep. Så varje morgon bokar vi lämning och hämtning på stranden. Dit kommer också en mängd människor med utflyktsbåtar från fastlandet. De lägger till vid en lång brygga mitt på stranden och folk sprider ut sig i sanden åt alla håll. I mitten tronar en stor byggnad där det serveras mat och dryck främst åt de besökande men vi får också hugga in. Stora ödlor lufsar förbi på gräsmattorna. De matas av kökspersonalen vid en bakdörr.

Här är vattnet turkosfärgat och kristallklart och vi får några härliga snorkelturer längs stranden. Det enda hotet är skorpionfiskar som lurar vid en klippa men de attackerar inte. Vi ser flera gånger ett stim med småfisk som snurrar i en cirkel ca tre meter i diameter alldeles utanför stranden. Om man snorklar bland dem blir de inte rädda. När det däremot kommer in en barracuda i cirkeln lämnar stimmet blixtsnabbt ett hålrum runt den. Vi ser barracudor attackera flera gånger men stimmet bara fortsätter snurra.

Vi lever några lata dagar i solen på Cayo Saetía. När det börjar närma sig avfärd får vi en idé. Utflyktsbåtarna kommer från semesterorten Guardalavaca, just den stad vi också ska vidare till. Så vi betalar några dollar och får segla iväg på katamaran med fri bar ombord…

I Guardalavaca har vi för att göra det enkelt bokat in oss på ett all-inclusive-ställe för en natt. Det visar sig vara ett stort och stökigt etablissemang som inte alls är i vår smak. I poolen finns en nedsänkt bar där asberusade kanadensiska tjejer sitter och häller rom över sig, kompisarna och kyparna. Men den varma mörka natten avslutas ändå romantiskt på vår balkong. Jag friar, hon svarar ja. Nästa sommar ska vi gifta oss.

Nu är det dags att åka hem. Och det är väl dags att avslöja en hemlighet. För hur väl vi än tycker att vi planerat resan så har vi missat en dag i planeringen. Vårt flyg från Hologuín till Havanna har gått utan oss. Vi tvingas ta en buss hela vägen tillbaka till Havanna, i nästan hela Kubas längd. Det tar oss nära 13 timmar i en hyfsat bekväm buss.

Och en annan hemlighet avslöjades på vägen då busschauffören svängde in i ett vanligt hyreshusområde och stannade utanför en port. Alla passagerarna rusade av och vi följde med av bara farten. In genom ytterporten och rätt igenom huset rann passagerarfloden ut på baksidan till en enkel paladar.

Vi beställde kyckling med ris och när vi ska betala säger kyparen: ”tre och femtio”. Vi halar upp tre och en halv turistpesos men kyparen skakar på huvudet. Tre och femti kubapesos ska det vara. Vi räknar ut att det i svenska mynt blir sådär en och femti per person. Själva har vi betalat tjugo eller kanske femtio gånger mer för våra tidigare måltider. Och toalettbesöken på sunkiga busstationer har kostat oss nästan en tia varje gång…

Till slut kommer vi i alla fall fram till Havanna sent på natten men då är klockan så mycket att det inte är någon idé att ta in på hotell. Vi åker ut till José Martí-flyplatsen och lägger oss i ett hörn bland ett gäng gästarbetare som ska till Sydamerika och jobba. Dom har hittat några stora sjok frigolit som går bra att sova på och isolerar bra mot golvkylan. Vi lånar några.

Tidigt nästa morgon lyfter vi mot kallare trakter. Och vi säger till varann: ”Hit åker vi gärna tillbaka igen!”

Vad tyckte du om vår reseberättelse? Har du frågor? Skriv till oss här, länka till oss på sociala medier eller skriv en kommentar längst ner!

2 tankar på “Kuba: Cayo Saetía”

Lämna en kommentar