Resor med V
Land av mjölk och honung
Del 1 - Kapstaden
Cape Town, Kapstaden med Taffelbergets ikoniska silhuett som bakgrund. Huvudstad i Kapprovinsen och en av de städer man bör ha besökt i sitt liv. Och här i en av Afrikas rikaste städer kunde kontrasten mot Windhoek eller någon annan namibisk stad knappast vara större. Här breder höga och skrytsamma byggnader ut sig över hela centrum, här svischar trafiken genom stan på expressvägar och här skiner solen och luften har en behaglig temperatur på 23 – 25 grader
Översiktsbilderna visar en skimrande blank stad men nere på gatuplanet är vyn en annan. Många bor på trottoarerna i tält eller skjul av skrotbitar. På gatorna möter man ständigt tiggare och ibland uppenbart mentalsjuka personer, både svarta och vita. Man uppmanas att alltid ta taxi när man ska någonstans – även dagtid. Som alla storstäder drar den här till sig mängder av unga människor som söker en ny möjlighet i den glittrande staden.
Vi bor mitt i city‚ egentligen lite för mitt i. Gatan utanför är visserligen en gågata, men det är mycket stök och skrik där nere, framför allt kvällstid. Men vi gör som vi är tillsagda och tar en taxi till Waterfront, det hamnområde som en gång var angöring för den tidens stora fartyg, Cape Town var ju ett självklart stopp för all fartygstrafik mellan Europa och Asien. När Suezkanalen öppnades förvandlades hamnen snabbt till slumkvarter. Men för ett antal år sedan startade ett projekt för att rycka upp området och nu påminner det starkt om till exempel Fisherman’s Warf i San Francisco. Ett stort och exklusivt köpcentrum, mängder av affärer, kaféer, barer och restauranger och ett myllrande folkliv. Kul att bara flanera i.
Alldeles om hörnet från vårt hotell hittar vi en liten oas, en ganska smal men väldigt grönskande park som kallas ”Botaniska trädgården”. Runt parken ligger gamla administrationspalats varav många numera är museer och gallerier. I parken finns orädda ekorrar som kommer farande från alla håll och tigger. Och egendomligt nog hittar vi en staty av den ökände kolonialisten Cecil Rhodes här. Varför tar dom inte bara bort den?
Om det är något man måste här så måste man ju ta sig upp på berget med stort T, Taffelberget. Man kan gå en brant vildmarksstig upp, men turligt nog finns det för oss mer normalrörliga en linbana ända upp till toppen. Man får köa länge och väl, att åka tidigt är smart, men upp kommer man till sist. Utsikten är makalös om det inte är dåligt väder, då kan hela toppen vara täckt i moln och man ser inte ett dugg.
Bara några kvarter västerut från vårt hotell går vi in i Bo-Kaap, en fin liten småstadsliknande stadsdel på sluttningen nedanför kullen Signal Hill. Här i de färgglada husen bor många av Kapstadens muslimer, de flesta ättlingar efter slavar från Asien, främst Malaysia. De har en egen kultur med speciellt fokus på mat, ”Cape Malay” är en typisk matstil med mustiga kryddor och asiatisk touch. Här finns affärer som bara säljer kryddor och ett par Cape Malay-restauranger.
Under apartheid klarade sig mirakulöst nog Bo-Kaap från den etniska rensning som raserade intilliggande ”District six”. Där tvångsförflyttades hela befolkningen till kåkstäder och husen revs för att skapa ett helvitt centrum i Kapstaden. I en gammal kyrka, som var den enda byggnad som sparades, finns nu ett rörande litet museum över invånarnas liv och tragiska historia.
När man flanerar på gator och torg i Kapstaden ser och hör man överallt prov på den färgstarka kultur som människorna här burit med sig i generationer. Grupper av stolta unga sångare och dansare i full fart och frihet. Och dom är otroligt skickliga och väldigt uttrycksfulla.
Vi gör flera utflykter i Kapstadens omgivningar, bland annat besöker vi en så kallad ”game park”, och ser vilda djur på häpnadsväckande nära håll. Vi far också på vinprovning i Stellenbosch och vi vandrar igenom en kåkstad. I nästa kapitel!
