Men bussarna i Ecuador funkar inte som vi är vana vid. Nästan alla bussar mellan större orter går antingen svintidigt på morgonen eller på natten. Så när vi kommer till Puyo inser vi att vår plan spruckit som ett gammalt Inca-kärl. Vi måste ta en svintidig buss till Quenca, eftersom den trippen tar nio timmar…
Det gör nu inte så mycket visar det sig, eftersom det spöregnar nästa morgon, så några bilder på oljeledningar hade det knappast blivit ändå.
När bussen börjat köra är den knappt halvfull och vi förstår ganska snabbt varför Ecuadors bussar är notoriskt usla på att hålla tiden. Denna “direktbuss” till Quenca stannar var hundrade meter för att plocka upp och släppa av passagerare, den funkar som en slags hop-on-hop-off-buss både i stan och ute på landet. Efter tjugo minuter har vi släppt på och av över tjugo personer.