Dessa fladdermöss är insektsätare, och de kan varje kväll sätta i sig lika mycket som sin egen kroppsvikt. Man har räknat ut att fladdermössen, genom att äta upp skadeinsekter som annars skulle förstöra risplantorna, räddar två tusen ton ris varje år. Naturen är verkligen fantastisk.
En annan utflykt sker med primitiva vagnar på en skakig järnväg genom åkrar och buskage. Det kallas ”bamboo train” och är ursprungligen en järnväg som byggdes av de franska kolonisatörerna för att frakta ris och andra förnödenheter på landsbygden. Efter befrielsen från de röda khmererna blev det ett sätt för folk i trakten att lösa problemen med kommunikationer.
Nu är det bara en turistattraktion, men en intressant sådan, som visar på en enkel metod att tillgodose transportbehov. Varje vagn består bara av tre delar; en bensinmotor, en platta av bambuslanor i en stålram samt två hjulpar. Väldigt lätt att plocka isär om man får ett möte. Det fick vi, och det löstes med lite sten-sax-påse, som vi vann!
Vi hälsar också på i en liten by där man traditionellt lever på fiske i den grumliga Sangker-floden som rinner genom byn. Här är invånarna muslimer, sannolikt är de cham-folk, som ofta lever på fiske vid floderna.
Cham led svårt under Pol Pots Röda Khmerer, som ville utrota minoritetsfolk och förbjöd alla religioner. Idag får vi veta att det inte finns några motsättningar på grund av religion i detta land som ju är hängivet buddhistiskt. Byinvånarna är i alla fall mycket vänliga mot oss.
Inte långt därifrån återser vi de flygande hundar vi såg första gången i Sri Lanka. Precis som där hänger de drösvis i högra träd, men sover oroligt och flaxar ofta iväg till något annat träd. I värmen fläktar de sig ideligen med ena ”vingen”. Ser inte så vilsamt ut.
De äter frukt och är inte på något sätt farliga vare sig för människor eller djur. Men visst har de väldigt hundliknande huvuden?
Ett gammalt och rätt illa medfaret ursprungligen hinduiskt tempel hittar vi högt uppe på ett berg söder om Battambang. 350 trappsteg, en del väldigt branta, leder upp till Banan Vat, byggt på 1000-talet som en helgedom tillägnad guden Shiva. Flera av de reliefer som avbildar gudar har fått ansikten borthuggna, vilket troligen gjorts av buddhister som senare gjort templet till sitt. Många människor klättrar uppför den långa och branta vägen för att be, troligen om skydd, lycka och rikedom.
Vi far omkring på landsbygden ända till sen eftermiddag då solen går ner över de oändliga risfälten, som så här års är torra. Här och där blänger slanka indiska kor med långa hängande öron på oss. Överallt är folk i rörelse, på cyklar, mopeder och motorcyklar. Många vinkar glatt när vi far förbi.
Apropå risfält och risodling – när vi är på väg hem från våra utflykter stannar vår guide bredvid ett grillstånd vid vägkanten. Han pekar på en hög grillade djurkroppar och konstaterar: ”Detta är grillade råttor, de lever i risfälten. Vill ni ha en och äta?” Vi tackar artigt nej.
Nu fortsätter vi mot nordost och resans absoluta höjdpunkt. Tempelstaden i djungeln som nästan glömdes bort, men nu är Kambodjas och kanske hela sydostasiens mest magnifika minnesmärke.
