Resor med V
Indien: Mumbai & Goa
Till kusten där hippies lekte
Goa del 1
Det känns skönt att lämna den förorenade tjocka luften i Mumbai. I Goa är det lättare att andas. Vi har bokat in oss på ett hotell i Palolem, i den södra änden av den gamla portugisiska kolonin, där det ska vara lite lugnare än vid de gamla hippiestränderna i norr.
Men Palolem är inget jungfruligt paradis heller. Okej det är inte Kanarieöarna, men det är samma oupphörliga ansamling av skjul där t-tröjor, solglasögon, batik, flip-flops och badkläder av kass kvalitet säljs till löjliga överpriser. Billiga barer och såsiga matställen, här också kompletterade med skräddare och frisörsalonger ”på gatan”.
Hela samhället verkar liksom tillfälligt och provisoriskt, vilket det faktiskt också är. Varje sommar piskas kusten av monsunregn och hårda vindar, så alla byggnader måste rivas och packas ihop i April, för att sen tillfälligt monteras upp igen i September. Men det är bra, för det ger naturen tid att återhämta sig lite.
Bland de västerländska turisterna tycks britter med en märklig dialekt dominera (“allao ’arry, wha’ ya say, ’arry?”). Det dagliga livet pågår nere på den breda halvmåneformade badstranden som domineras av strandsyltorna. Köper man en drink slipper man betala för strandstolen. Här och där plonkar skäggiga unga män på medsläpade gitarrer. Tatuerade småflickor med stora solglasögon tittar beundrande på och sippar drinkar.
När vi kommer fram till Palolem är det Nyårsaftons eftermiddag. V har bokat bord på vad som beskrivs som en spektakulär galamiddag på en golf- och spa-resort några kilometer söderut. När det är dags tar vi en tuk-tuk dit och släpps av vid ett par enorma gallergrindar som öppnas av en livréklädd portvakt. Han vinkar in oss och vi går upp mot en slottsliknande huvudbyggnad.
Vi frågar oss fram och visas iväg tvärs igenom hela hotellkomplexet och ut på en stig på baksidan som leder ner mot havet. Där står hundratals dukade bord på sanden framför en enorm scen där strålkastare rastlöst kastar ljusspjut ut över publiken.
Alla andra gäster har ett litet svart inbjudningskort. Det har inte vi. Vi förklarar att vi har en reservation men inget kort och föses vänligt men bestämt åt sidan. Flera olika män tittar på Vs mobil där mailkonversationen med den som ordnat vår reservation finns. Mailen är inte långa men männen läser dem om och om igen, som om de intensivt sökte efter en svag punkt som skulle tillåta dem att skicka iväg oss.
Till slut ställer någon den förlösande frågan: ”Are you willing to pay for the dinner?” När vi svarar ”javisst, självklart”, bryts förtrollningen. Alla ler och säger välkommen! Och vi leds ner till ett bord ganska nära scenen.
Här finns världens största buffébord, säkert hundra meter långt. Barer med gratis vin, sprit och öl. Flera kypare kommer fram och frågar om allt är bra, om vi önskat något, och stämningen är generös. Några lokala folkdansare kör lite ringdans på scenen, men ingen bryr sig särskilt. Två tjejer dansar i nån slags bevingade dräkter, den ena är totalt utan känsla för rytm. Ingen tittar.
Men efter en paus presenteras nästa nummer som bandet Top Storey, vars sångare har en ”särskild begåvning”. Sen visas på storbildsskärm klipp från TVprogram typ Idol där en sångerska vid namn Raimi framträder till juryns ohöljda entusiasm. Snart förstår vi att Top Storey har en sångare som är transa. Hen glider in i silverlamé och högklackat till publikens förtjusning.
Och hen är faktiskt väldigt skicklig på sin typiskt indiska, lite pipiga falsettsång. Bandet är inte särskilt avancerat, men hen sjunger sig igenom både Michael Jackson-covers, ABBA och Gloria Gaynor likväl som orubbligt enahanda Punjabipop med bravur. Och lite surrealistiskt är det ju att sitta i Goa och höra ABBA, och se indier sjunga med och dansa till ”Gimme, gimme, gimme”.
I närmare två timmar piskar bandet upp publikens festhumör, och det blir en kokande gryta framför scenen där kvällen avslutas med bastant bankande hindidisco fram till nedräkningen, som i äkta indisk anda framförs både i högtalare och på storskärm, men helt osynkat, så att tolvslaget inträffar två gånger, med tio sekunders mellanrum. Only in India.
Sen tar vi tuk-tuk tillbaka till Palolem Beach, där kaoset är fullständigt. Varenda beachsylta pumpar ut sin egen danspuls, borden har röjts bort och golvet är fyllt av danslystna, stranden tjockmyllrar av människor som flanerar, värmer sig vid eldar, dricker öl, tänder thailändska ljusballonger, dansar eller bara tjötar. Några enstaka raketer skjuts av. Alla ler mot oss och önskar Happy New Year! Det mest udda nyårsfirande någon av oss varit med om.