Resor med V

Namibia

Staden som Axel grundade

Omaruru, Damaraland

År 1869 anlände en svensk äventyrare, storviltjägare, handelsman och amatörornitolog vid namn Axel Eriksson till en av hererofolkets byar i utkanten av Damaraland, ett delvis ganska ofruktbart område i nordvästra Namibia. Hererobyn låg vid Omarurufloden och Eriksson som reste i sällskap med tre andra svenskar fick tillstånd av hererohövdingen att bosätta sig på andra sidan floden. Där öppnade de en handelsstation som kom att bli grunden för en ny stad, Omaruru.

OMARURUFLODEN SOM DEN VANLIGTVIS SER UT - UTTORKAD
KATOLSKA KYRKAN I OMARURU
När vi kommer dit finns inte många spår av svenskarna annat än några bleknade foton i ett litet museum. Ett foto visar Axel Eriksson i en typisk pose – vilt skäggig och med målmedvetet stirrande blick ser han förbi kameran, mot en fjärran horisont. I ena handen håller han ett gevär. Eriksson kom att bli oerhört framgångsrik som handlare i Namibia, först genom att skjuta elefanter och sälja betarna, senare genom att handla med boskap.
Men med tiden hopade sig problem, elefanterna utrotades, smittsam boskapspest dödade stora delar av djurbesättningen, krig bröt ut mellan herero- och namafolket, rövarband drog omkring och den tyska ockupationen stärkte sitt grepp om handeln. Axel Eriksson förlorade det mesta av sin förmögenhet, och i Omaruru känner inte många till honom idag.
AXEL, STORVILTJÄGARE
BOKEN OM AXEL, NAMIBSK UTGÅVA

Trots det hittar vi en förskola som bär hans namn. Den ligger i Ozondje, ett fattigt township (kåkstad) där få föräldrar har råd att betala för en plats. De kvinnor som håller i verksamheten har fått ekonomiskt bistånd från en stödgrupp i Vänersborg i Sverige, staden där Axel Eriksson föddes. Men nu signaleras det därifrån att biståndet minskar framöver. Fröknarna hoppas ändå att det ska gå att driva dagiset vidare. Det hoppas vi också, för från namibiska staten eller Omaruru kommun kommer inte ett öre.

Vi visas runt i Ozondje av Dirck, en journalist som verkar känna alla i stan. Många hus här är stabilt byggda av betong, och Dirck berättar att det faktiskt är på grund av apartheidpolitiken under den sydafrikanska ockupationen. Regeringen byggde då små bostäder utanför centrum och delade in dem i olika områden för olika folkgrupper. Senare har bebyggelsen utvidgats med skjul av korrugerad plåt eller lappverk av allt möjligt skräp.

KARTA SOM VISAR HUR OZONDJE LIGGER I FÖRHÅLLANDE TILL CENTRALA OMARURU
Som vanligt i kåkstäderna är den vanligaste verksamheten barer av enklast möjliga sort. Namibiskt öl dricks här i stora mängder, och det är inte så konstigt för det är ett fantastiskt gott öl. De tyskarna kolonialherrarna på sin tid drog igång landets första bryggerier och den kunskapen har namibierna bevarat.
Här är några av de fantastiska barer vi sett längs vägarna:
BARSERVITRIS SÄKER BAKOM GALLER

Vi bor i centrala i Omaruru, i ett hotell som ser ut att ha legat där ganska länge. Det har en vacker trädgård med en pool och där sitter man gärna med en kall öl under de hetaste eftermiddagstimmarna. Det är tyst och lugnt men plötsligt bryter ett helvetiskt oväsen ut. I en liten damm bor det några afrikanska oxgrodor, en av världens ljudligaste grodarter.

Lite fler osorterade bilder från Omaruru:

Resebloggar finns det gott om men vi har en lite annan tanke med våra berättelser. Vi vill främst beskriva våra upplevelser av udda platser, människorna vi möter och miljöer som är rätt annorlunda mot vad vi möter hemma.

Därför hamnar vi ibland i avlägsna indianbyar i Guatemalas berg eller bland andetroende bybor på en ö i Indonesien. Men också på mer kända platser som Machu Picchu i Peru eller sandstränderna i Goa. Allt sett genom våra ögon och kameror.

Den som vill ha restips får också sitt - varje resmål har en avdelning med sånt vi kan rekommendera. Eller undvika. Vårt fokus är framför allt att sporra er läsare att göra som vi - resa rätt ut i den vida världen.