Så vi tar oss till platser där vi konfronteras med de allra värsta händelserna i Pol Pots och de Röda Khmerernas skräckvälde 1975 – 1979. Vi börjar vid Choeung Ek, ett av flera ”killing fields” där hundratusentals människor avrättades med spetsade bambustavar, metallrör, knivar eller påkar. Men att döda med skjutvapen var förbjudet, ammunitionen skulle sparas för militärt bruk. Små barn dödades genom att man slungade dem med huvudet före in i en trädstam. Grymheterna är ofattbara.
I en pagodliknande byggnad med glasfönster grinar de mördades dödskallar ut mot besökarna. Vi leds längs en stig genom massgravarna, avrättningsplatserna och markeringar där redskapsskjul för mordvapen, mordpersonalens fikarum och andra hus en gång stått. Människor vandrar tysta förbi dessa fasans platser. Alla undrar hur kunde det ske?
Man har pekat på Pol Pots växande paranoia. Han tålde inte någon som helst opposition, varken verklig eller inbillad. Först mördades alla som tillhört den tidigare administrationen, politiker, tjänstemän, militärer och poliser. Sedan drabbades alla andra som misstänktes hysa oppositionella idéer. Det var många. Folk ur minoritetsgrupper låg illa till, även människor med glasögon som pekades ut som intellektuella. Mot slutet mördades till och med Pol Pots egna partivänner och soldater i Röda Khmerernas armé.
Alla som slutade som nedgrävda lik i Choeung Ek hade dessförinnan fängslats i Tuol Sleng, en skola i Phnom Penh som byggdes om till säkerhetsfängelset S-21. Hit fördes de som arresterats för påstått förräderi och här hamnade också oftast deras familjer, mödrar, barn och syskon. För som Pol Pot sa: ”Om man ska utrota ogräs måste man dra upp det med rötterna”. Här torterades de och de som inte dog av tortyren skickades till ett killing field. Ingen släpptes fri.
Ändå lyckades en handfull personer överleva regimens fängelser, två av dem lever än idag. Den ene för att han fick i uppdrag att måla Pol Pots porträtt, och den andre för att han var en skicklig fordonsmekaniker. De har båda efteråt skrivit böcker om sina upplevelser i detta dödens väntrum, där cellerna var fulla av blod och ihjälslagna människor den dag då befriarna kom fram.
Befrielsen kom 1979 när Vietnam reagerade på att grupper av Röda Khmerer flera gånger gjort räder in på vietnamesiskt territorium, bränt byar och dödat bybor. Trupper bestående av vietnameser tillsammans med kambodjanska soldater som flytt till Vietnam gick då över gränsen och körde ut Röda Khmererna ur Phnom Penh. Pol Pot flydde med sin armé till bergen i västra Kambodja, och förde gerillakrig i ytterligare tio år. Därefter var Röda Khmererna utplånade och 1993 proklamerades demokrati.
Det kungliga palatset i huvudstaden Phnom Penh är en samling tempelbyggnader som fortfarande är kungligt residens. Kung Norodom Sihamoni huserar i en del av palatset men han har ingen politisk makt.
Vi får se fantastiskt vacker arkitektur i det stora, luftiga och harmoniskt ordnade området. Här finns en makalös samling artefakter i Silverpagodan, inklusive en ”smaragdbuddha” som dock inte är gjord av smaragd utan av färgat glas. Och bäst av allt – de horder av turister som vi trängts med i tempel i Korea och Vietnam är helt borta här. Vi går i vår egen takt och hinner beundra allt i lugn och ro.
Phnom Penh är en livlig stad men rytmen är mer laid back än i till exempel Hanoi. Människorna vi träffar är mycket vänliga och hjälpsamma, och det gäller inte bara här utan i hela landet såvitt vi kan bedöma.
Vi bor i ett hotell med infinity-pool på taket och det känns riktigt lyxigt trots att priset är lägre än på vandrarhem i Sverige.
Maten i Kambodja är otroligt god med kryddning som skiljer sig en hel del från i grannländerna Vietnam och Thailand. Vi tar en formidabel avsmakningsmeny på restaurang Sombok, där den hyllade kocken Kimsan Pol trollar med ingredienserna. Det ångrar vi inte!
Mot Kambodjas tredje största stad ställer vi nu in färdriktningen. Men när vi väl kommer dit får vi se helt andra vyer än de vi förväntat oss. Följ med till Battambang!
