Resor med V

Foto: Hp.Baumeler CC BY-SA 4.0

Namibia

Öknens ensammaste plats

Solitaire

Vår nästa etapp är nog den mest påfrestande under hela resan. Från Walvis Bay går vägen österut miltals genom tröstlös och platt öde öken. När den äntligen tar slut har man framför sig en vådlig berg- och dalbana genom en bergskedja där vägarna är så dåliga att det måste vara rekord till och med för Namibia. 

När vi rejält omskakade lämnat bergen bakom oss svänger vi söderut och passerar Stenbockens vändkrets. Det är inte precis varje dag som man gör det!

Strax därefter rullar vi ut på slättlandet igen. Efter en dryg timmes körning ser vi några hus utslängda i det stora sandhavet. När vi kommer närmare denna vilda västern-håla med en vindpumpsnurra som tronar över några rostiga bilvrak förstår vi att vi är framme. En liten prick på kartan som bär det ödesmättade namnet ”Solitaire”.

Solitaire är en helt osannolik plats, ett vattenhål med vilda västernkänsla mitt ute i ingenstans. Det första man ser är en klassisk vindpump, några rostiga bilvrak i sanden och sedan själva existensberättigandet för denna plätt av civilisation. En bensinstation, ett bageri och en restaurang med tillhörande hotell och camping. That’s it. Jo, och en nedlagd kyrka också.

Solitaire har en spännande historia som beskrivs i en bok av holländaren Ton van der Lee. Han kom hit och slog sig ner för att han gillade ödsligheten. Han ville hitta sig själv i den oförstörda naturen. Då bodde här två män, civilisationsflyktingar även de, som försökte  överleva genom att sälja bensin och förnödenheter. Men det gick så dåligt att de inte ens hade råd att köpa in bensinen. Ton startade en camping och drog igång verksamheter som attraherade fler och fler turister på väg till de berömda sanddynerna i Sossusvlei. Till slut blev det så populärt att Ton tvingades flytta därifrån för att kunna uppnå sin vision om ensamheten i öknen. Han skriver om sin tid i Solitaire i den här boken:

Djurlivet i Solitaire består av en liten gul mungo, några jordekorrar, småfåglar och enormt irriterande flugor som envist och beslutsamt satsar på att krypa in i din näsa. Det är deras säsong nu, blir vi upplysta om. ”Andra tider på året märker vi knappt av deras existens.” Alla i Solitaire går och viftar framför ansiktet.
En av pionjärerna, som faktiskt var här när van der Lee anlände, var Percy Cross McGregor, allmänt kallad ”Moose”, en stor och vänlig man som startade bageriet och som enligt uppgift gjorde södra Afrikas bästa äppelpaj. Moose dog 2014 men han finns på bild i bageriet där man även kan få Namibias godaste kaffe.
Resebloggar finns det gott om men vi har en lite annan tanke med våra berättelser. Vi vill främst beskriva våra upplevelser av udda platser, människorna vi möter och miljöer som är rätt annorlunda mot vad vi möter hemma.

Därför hamnar vi ibland i avlägsna indianbyar i Guatemalas berg eller bland andetroende bybor på en ö i Indonesien. Men också på mer kända platser som Machu Picchu i Peru eller sandstränderna i Goa. Allt sett genom våra ögon och kameror.

Den som vill ha restips får också sitt - varje resmål har en avdelning med sånt vi kan rekommendera. Eller undvika. Vårt fokus är framför allt att sporra er läsare att göra som vi - resa rätt ut i den vida världen.