Resor med V

Indien: Mumbai & Goa

Tillbaka till framtiden

Mumbai del 3

Tidigt uppe nästa morgon blir vi transporterade till flygplatsen Dabolim och tar ett kort flygskutt tillbaka till Mumbai. Som vanligt är resan genom Goa en vådlig slalom mellan lastbilar, tuk-tuks och kor, överallt och från alla håll. Men flygresan var odramatisk.

Trafiken är ännu ett av de obegripliga fenomenen i Indien. Nästan inga trafikregler respekteras, filer är obefintliga i praktiken och omkörningar sker hur och var som helst, bara det finns en glipa att tränga sig förbi igenom. Alla bilar har bucklor. En taxifärd kan lätt göra en västerländsk passagerare helt utmattad.

I Mumbai har vi denna gång bokat ett hotell i stadsdelen Fort, norr om Colaba där vi bodde första gången. Och om Colaba är mer sofistikerat och turistiserat är Fort så indiskt som det kan vara. Utanför den pampiga hotellentrén är det full kommers, kläder och plastprylar till försäljning (anmärkningsvärt många massagestavar faktiskt…), kärror med last släpas omkring, vattentankbilar backar in, små taxibilar och tuk-tuks snurrar omkring, folkvimlet är kompakt, männniskor sover på trottoaren och emellanåt kilar en fet råtta över gatan.

Fort är alltså inte särskilt turistiskt. Inga barer, ett fåtal restauranger, och inte ens  någon restaurang eller bar i hotellet. Vi blir visade till Café Mogambo två kvarter bort, men det är en trång och ändå öde, urtrist lokal som vi inte står ut med längre tid än det tar att dricka en liten öl. Och inte hjälper det att Mogambo också nämns i Shantaram (se Mumbai del 1).

På den avlånga greenen i Colaba är det nån sorts cricketturnering. Eller rättare sagt folk kastar och slår lite hursomhelst. Något egentligt spel ser vi inte till. Men många är dom.

Tidigt nästa morgon innan staden vaknat är vi redan på väg till flygplatsen. Vi passerar lagerlokaler där folk är i full gång med att kånka och bära, säckar och lådor, på huvudet, på ryggen, på motorcyklar och i lastbilar. Några sitter på marken och sorterar högar av grönsaker. Det är distributionskedjans fotfolk, fattiga daglönare som sliter i nattmörkret.

I slummens kåkstäder lyser ljus i de flesta rum, men i de gigantiska nya bostadskomplexen är det ännu mörkt. Denna stad med sitt obegripliga myller av folk sover aldrig helt. Och många, alltför många av dess invånare sover aldrig nånsin i en säng, utan får sno sina timmar av vila på hårda golv, på trottoarer eller direkt på marken. Det är framtiden för de som i sin hopplösa fattigdom på landsbygden hoppades på en framtid i staden – och hamnade i en lika hopplös fattigdom där.

Detta Indien, med sina människomassor, sina konstiga religioner och sina hysteriska klasskillnader. En växande medelklass men en oändligt mycket större andel som inte har någonting – och som ändå på något sätt lyckas leva på ingenting. Indien med all sin vänlighet och sina drömmar om storhet. Indien med sitt kaos och sin fatalism, där det mesta ändå fungerar på något sätt, utan att man riktigt förstår hur.

Indien med sin skitlukt och sin parfymerade rökelse. Kontrasterna överväldigar en besökare.

Lämna en kommentar