Tidigt nästa morgon innan staden vaknat är vi redan på väg till flygplatsen. Vi passerar lagerlokaler där folk är i full gång med att kånka och bära, säckar och lådor, på huvudet, på ryggen, på motorcyklar och i lastbilar. Några sitter på marken och sorterar högar av grönsaker. Det är distributionskedjans fotfolk, fattiga daglönare som sliter i nattmörkret.
I slummens kåkstäder lyser ljus i de flesta rum, men i de gigantiska nya bostadskomplexen är det ännu mörkt. Denna stad med sitt obegripliga myller av folk sover aldrig helt. Och många, alltför många av dess invånare sover aldrig nånsin i en säng, utan får sno sina timmar av vila på hårda golv, på trottoarer eller direkt på marken. Det är framtiden för de som i sin hopplösa fattigdom på landsbygden hoppades på en framtid i staden – och hamnade i en lika hopplös fattigdom där.