Juchitán & Tehuantepec, del 2
Vi velar omkring i lilla Juchitán och har svårt att hitta någonstans att äta där vi kan vara någorlunda säkra på att vi inte blir magsjuka efteråt. Men efterhand klarnar det. Frukost intas på ”Inter”, ett ganska modernt kafé, rent och fräscht och populärt. I Mexiko verkar ingen äta frukost hemma, alla morgonöppna matställen är alltid proppfulla.
För kvällsmålet har vi samma problem. Men sen hittar vi ”Jardin”, på en mysig innegård. Först går vi bara in och svalkar oss med varsin öl. Vi kommer i slang med ägaren Carlos som berättar att han är musiker och har turnerat världen runt med sin fru Martha som är sångerska. Vi kommer dit igen på kvällen och då sätter de sig vid vårt bord och ger en liten konsert bara för oss och våra bordsgrannar.
Natten är ljum och vi är lite dåsiga av maten och musiken. Då plötsligt tystnar Carlos och han och alla andra rusar upp från sina stolar. De har hört ett ljud som de minns med fasa, mullret från en jordbävning. Vi får skarpa order att ställa oss i mitten, undan från byggnaderna runt omkring. Som tur är blir det bara en kort skakning och inget mer händer. Men 2017 var det värre, säger Carlos, då varade skalvet i tre minuter och alla gamla byggnader i staden rasade ihop.
Detta var nog enda gången vi kände en skugga av obehag på hela resan, trots att det ju inte var någon som helst fara. Men Mexiko är ett relativt våldsamt land även om det inte märks för. en turist på annat sätt än att det är en otroligt hög polisnärvaro i alla städer. De cirklar omkring i bilar med en beväpnad och skjutklar polisman på en plattform. Det känns ändå inte som att de gör miljön säkrare när man vet att den mexikanska polisen är en av världens mest korrupta.
Sista kvällen får vi tips om ”Lidxi Guendaro”, en restaurang som bara ligger ett par kvarter bort från hotellet. När vi går dit känns det som om vi plötsligt hamnat i en annan stad, här är det dåligt upplysta gator och nästan folktomt. När vi hittat krogen står vi framför en låst grind. Här måste man ringa på en klocka för få att bli insläppt. Liksom på många andra kvällsöppna ställen vi sett är det är glest med gäster. Här finns inga turister och få invånare unnar sig lyxen att gå på restaurang. Men maten är utmärkt och ett litet glas mezcal efter middagen fulländar kvällen.
En annan stad som förknippas med zapotec-kulturen är Tehuantepec som ligger bara en halvtimme bort. De båda städerna är ungefär lika stora och precis som det ofta blir med grannorter även i Sverige så ogillar de varandra. Det finns en gammal historia om att ett militärbefäl från den ena staden på 1800-talet skulle ha hjälpt en fransk invasionsstyrka att inta den andra, och vi har hört Juchitán-bor än idag kalla Tehuantepec-bor för ”förrädare”.
Men egentligen är städerna väldigt lika. Den största skillnaden är hur deras ”mototaxis” ser ut:
I Tehuantepec bor vi i ett märkligt jättehotell en bit utanför centrum. Det har säkert över hundra rum, men det verkar bara vara vi som bor här. Lobbybaren är stängd och restaurangen har bara öppet fyra timmar på kvällen, men det är rent och snyggt och det finns en fräsch pool i den stora vackra trädgården.
Det visar sig att det kommer fler gäster senare på eftermiddagen, busslaster med turister på genomresa som kommer sent, äter, sover och åker vidare tidigt nästa morgon. Men på dagarna är allt tyst och stilla, och i trädgården vågar sig djur fram, både ekorrar, ödlor och vackra fåglar.
Tehuantepec har förstås också en marknad, men lite ruffigare än den i Juchitan. Även här ser man numera män stå i marknadsbåsen, även om kvinnorna också här är i majoritet, lika stora, självsäkra och bullriga som där. Själva marknadshuset är för litet för att räcka till så marknaden har växt ut i omkringliggande kvarter.
På ett ställe ser man järnvägsspår löpa på marken. Det är rester av den gamla järnväg som byggdes på 180O-talet för att frakta gods från Stilla Havssidan till Mexikanska Golfen och Atlanten. Den var flitigt använd och gav välstånd åt regionen, men när Panama-kanalen blev färdig las den ner. Senare försök att återuppliva den har runnit ut i sanden, samma sand som nu täcker spåren under marknaden.
Även Tehuantepec har en Alameda-park med promenadvägar i stjärnform, även om den är pytteliten, kanske bara är 60 gånger 70 meter. Här sitter gubbar och gummor och pratar i trädens skugga, och svalor svirrar i luften. Parken kantas av den kritvita och imponerande fasaden på kommunhuset som nu byggs ut för att bli minst dubbelt så stort. Anledningen är lite svårt att förstå, för stan består bara av en handfull kvarter.
Även här får vi leta länge innan vi hittar en restaurang vi kan lita på. Men det gör vi till sist, stället som har namnet ”La Casa de mis Abuelos” (mina mostrars/fastrars hus) visar sig vara en liten pärla med sin svala innegård. De ensamme, alerte och trevlige servitören har inte mycket att göra, oftast är det bara vi som äter här.
Nu lämnar vi de två små städerna i södra Mexiko, och känslan är väl ungefär att de på den tiden braskande rubrikerna om ”matriarkatet på Zapoteca-halvön” som området kallas har ganska liten relevans idag. Livet i och kring marknaderna fortsätter som det nog alltid har gjort, men kanske att smarta kvinnor som gör bra affärer bidrar till en lite större jämställdhet i samhället. Denna delen av Mexiko är dock en mycket fattig landsända med en stor andel indianbefolkning som enligt de experter vi talar med utsätts för ständig diskriminering.
