Resor med V
Ikaria
Ikaria – där historien är levande
Sommaren 1912 drevs soldaterna ut från den sista ottomanska posteringen på Ikaria. Men den grekiska statsbildningen var inte färdig, så under fem månader var Ikaria en suverän stat, med egen flagga, egna pengar, ja t o m en egen nationalsång!
1946 bröt inbördeskrig ut i Grekland och personer med misstänkta vänsteråsikter deporterades till Ikaria, där befolkningen ansågs vara sympatiskt inställda till kommunism och vänsteråsikter. Och det stämde säkert, för de nyanlända, bl a kompositören Mikis Teodorakis, ska ha tagits emot med öppna armar på Ikaria.
Och samma sak hände 28 år senare, då militären tog makten i en kupp. Därefter bestraffades de vänsterröstande öborna av Aten i många år genom snåla eller inga ekonomiska bidrag. Somliga påstår att det pågår än idag. Ikarianerna har alltid i stort sett fått ta hand om sig själva och blivit ett påhittigt, stolt och strävsamt folk.
Vi bor i Maganitis, en liten by på sydvästra kusten där folk en gång försörjde sig på fiske. Nu är det inte många fiskebåtar kvar i hamnen och många hus verkar vara sommarvisten för atenare och andra exilikarianer. De som under tidernas gång tvingats lämna ön för att söka arbete återvänder nu på somrarna till släktens hus
Stränder att bada på är det trots allt ganska gott om på Ikaria, och flera är betydligt bättre än på andra håll. De som gillar sand mellan tårna ogillar ofta de grekiska öarnas normalt steniga stränder, men på Ikaria finns det breda sandstränder också, och dessutom flera med både sand och sten.
Inte långt ifrån Maganitis hittar vi en av de mest omtalade och välbesökta stränderna, bedrägligt kallad ”Seyschelles beach”. En strand med ganska stora vita stenar som skapar ett fantastiskt ljus i det gröna vattnet. Här är det nästan alltid folk vid alla dygnets ljusa timmar och hit kommer också påhittiga ikarianer och säljer kylda drycker och godis på stranden.
Även Maganitis har en liten fin sandstrand, endast besökt av byborna själva och därför oftast ganska glest befolkad. Här ligger ofta ett gäng damer i vattnet och skvalpar och pratar i timtals, och det är rätt mysigt.
Annars finns de bästa sandstränderna på norra sidan, dit det tar en knapp timme att köra med bil. Framför allt de tre stränderna vid byn Gialiskari blir våra favoriter. Där finns strandbäddar och soltak, strandtavernor och toaletter. Men när det blåser för mycket är det svårt att bada här, stora vågor slår rakt in och skapar farligt baksug. Lagom vind är bäst även för surfarna som ligger och väntar på den bästa vågen. Några dagar är det helt vindstilla, då är baden helt magiska här.
Vi ska bo tre veckor i Maganitis och först är vi lite oroliga att vi ska bli rastlösa. Men det är ingen risk, det finns massor av saker att göra, förutom att hitta nya stränder. En kväll äter vi ”farm dinner” på en organisk lantgård uppe i bergen. Traditionell och himmelskt god mat, och till det dricks gårdens eget vin. Det visar sig att bonden, George Karimalis är en modern företagare och en av öns tre stora vinproducenter. Dessutom hyr han och hans fru Eleni ut rum för turister, håller matlagningskurser och föreläser om organisk mat och matlagning för restaurangfolk runt om i världen.
George är en karismatisk person som ofta och gärna lägger ut texten om vad som är nyttigt för människan. Vi återvänder några dagar senare och intervjuar honom, och ställer naturligtvis frågan om varför Ikaria är en Blue Zone. Maten, gemenskapen och fysisk aktivitet, säger han. Giftfritt odlad mat och det strävsamma liv en lantbrukare på dessa branta sluttningar lever, samt ett socialt aktivt liv gör att människor lever den tid som kroppen är skapad för, vilket är minst hundra år. Hans egen och hustruns mödrar är båda över hundra, berättar han.
Vi besöker också en annan stor vinproducent och provsmakar deras viner. Men vi tycker bäst om Karimalis vin, det friska vita Euphoria och det mogna röda Pramnean Odyssey som nästan drar åt Barolo-hållet. Allt vin från Ikaria klassas som naturvin.
