Resor med V
Ikaria
Ikaria – byfester och varma bad
Ett fenomen som i grunden är gemensamt för många grekiska byar, men som utvecklats på ett helt eget sätt på Ikaria kallas Panegiria. Ursprungligen en religiös högtid för byns skyddshelgon, men på Ikaria är det en brakfest där flera hundra människor samlas, äter mat tillsammans och dansar hela natten. Panegiria äger rum året om, men särskilt frekvent på sommaren.
Vi tar oss till bergsbyn Petropouli. Redan kl 22 har de första gästerna slagit sig ner vid långbord som står uppställda runt en öppen plats i byn. Här serveras helgrillad get, stekt getlever, grekisk sallad, potatis, bröd och plastflaskor med vin och vatten. Vid en scen sitter en musikgrupp och spelar grekisk folkmusik som låter nästan orientalisk. Vi är ju faktiskt inte så långt ifrån det turkiska fastlandet och det vi kallar orienten.
Efter nära två timmar då det fortsätter välla in nya gäster till borden går några äldre damer upp och börjar dansa på ett oerhört stillsamt och gracilt sätt. Det är startskottet, tio minuter senare är hundra människor med i en långdans som i cirklar i flera lager rör sig runt, runt den öppna platsen. Stegen dansarna tar ska efterlikna getens trippande sägs det, geten symboliserande guden Dionysos, vinets gud som tillbads flitigt på Ikaria i historisk tid.
Dansarna fortsätter sitt snurrande till långt in på småtimmarna, ibland ända till gryningen. Men vi tar oss hem, vi har inte deras dygnsrytm i oss.
En annan levande tradition som går långt tillbaka i historien är bad i varma källor. Ikarias kust hyser flera sk geotermiska flöden, hetvattenskällor i havet som sprutar upp vatten från djupt nere i jordens inre. I byn Therma som fått sitt namn av dem, finns källan i en slags grottöppning nära hamnen och många badar där. Källvattnet är också svagt radioaktivt, och påstås bota eller lindra hudsjukdomar och andra åkommor. Redan under romartiden var dessa källor berömda och ett resmål för förmögna personer.
I den grekiska övärlden ligger öarna ganska tätt och en dag gör vi en avstickare till Patmos, knappt en halvtimmes båtfärd bort med en modern katamaran. Där är det en helt annan atmosfär, turismen är utvecklad och man ser egentligen ganska lite av någon verksamhet som inte har med turism att göra. På Patmos sägs evangelisten Johannes ha fått de uppenbarelser som sedan nedtecknades i bibelns uppenbarelsebok, visionerna av apokalypsen, världens undergång.
Vi kliver in i den grotta där detta sägs ha skett, och en rad av män går fram och kysser en speciell sten i det hörn där Johannes ska ha suttit.
Vi hyr en moped och far upp till höjden ovanför hamnstaden Skala, till Johannesklostret och huvudstaden Chora, där alla hus är kritvita på det där sättet som är så snyggt mot den blå himlen. Klostret byggdes som en fästning till skydd mot pirater och krigiska turkar och innehåller ett fint litet museum med många mycket gamla skrifter och böcker, dessutom arkeologiska fynd, bl a ett Dionysoshuvud.
På Ikaria finns inte så många fornlämningar kvar efter den klassiska grekiska eller romerska tiden. I Nas på västkusten finns rester efter ett Artemistempel, men annars är det egentligen bara i den ursprungliga huvudstaden Oinos, som numera heter Kampos, som man kan hitta något. Där finns en sk odeion, en slags liten amfiteater som haft väggar och tak, och som användes som teater men också för möten och ting. Den byggdes senare in i ett bysantinskt palats, men idag återstår av det bara enstaka murar med vackra valvbågar.
Vi har redan nämnt att vägarna är smala och slingriga, men de är också till stora delar urusla och rent livsfarliga. Bara längs nordkusten finns en längre sträcka med två körbanor, i resten av vägnätet ska getter, traktorer, motorcyklar, små och stora lastbilar och personbilar samsas på smala vägar fulla med hål, ibland slarvigt lagade med betong, ofta utan räcken vid branta stup. I de glesare befolkade områdena är det bara grusvägar som gäller.
Det är förmodligen den grekiska administrationens njugga inställning till öborna som gör att de får dras med detta undermåliga vägnät som säkert förkortar fordonens livslängd med hälften. Dessutom tycks det inte finnas något system för bilskrotning så vägarna kantas av bilvrak i olika stadier av upplösning.
Den här videon visar några klipp från olika vägavsnitt på Ikaria, bl a far vi genom öns enda tunnel. Vi hyrde en fin liten jeep som visade sig vara perfekt för väglaget.
