Resor med V

Namibia

nästa

Död sjö och dimmig kust

Sossusvlei - Swakopmund

Från Solitaire är det bara en dryg timmes körning till Sesriem, porten till Namiböknen vars sanddyner är världens högsta. Här har vi bokat in oss på ett ganska lyxigt ställe och till på köpet råkat boka det lyxigaste boendet i stugbyn. En svit med stort sovrum, stort badrum och ett mysigt vardagsrum, allt med en hänförande utsikt över öknen. På altanen finns det allra bästa, en liten rund pool där man gärna svalkar av sig efter en svettig dag.

Vår första utflykt gör vi redan samma kväll, en minisafari runt hotellets omgivningar. Här strövar de numera välbekanta oryxantiloperna omkring och vi ser rovfåglar och de märkliga kolonivävarnas bon i träden. När solen går ner är det uppdukat tilltugg och drycker på ett bord i sanden. Det här är ett bra ställe.

När vi kommer tillbaka till hotellet är det redan mörkt, men vi får ett perfekt placerat bord i den stora utematsalen, precis vid kanten mot öknen utanför och det är därför vi direkt ser den mörka skugga som plötsligt dyker upp bredvid oss. Ljuset från några mobiltelefoner avslöjar vem det är, en hungrig och nyfiken sjakal.

Nästa morgon är det dags att möta Sossusvleis största attraktion, och vi åker i soluppgången för att undvika den värsta middagshettan. Vi far förbi de gigantiska sanddynerna med sina kammar som så här dags delar upp ljus och mörker i rött och svart. Till slut stannar vi vid  en klunga träd som växer i en uttorkad flodbädd. Här börjar vi gå, tunga steg genom sand, sand och ännu mer sand.

Vi är på väg till den så kallade ”Dead vlei”, en uttorkad sjö mellan höga dyner där träd som i sjöns slutskede växte upp i dyn fortfarande står kvar och spretar med döda grenar. De står kvar för att marken är hård som cement, och de ruttnar inte för att luften är så otroligt torr. Här finns en minimalistisk skönhet, de svarta träden och den röda sanden ser ut som om de är tecknade.

Tillbaka i oasen vid träden tar vi en lunchpaus och då är plötsligt sjakalen där igen. Kanske inte exakt densamma, men den här är lika hungrig och nyfiken.

Nästa dag ger vi oss iväg på egen hand för att besöka Neuras Wines & Wildlife Estate, ett ställe som utfordrar geparder, och dessutom har en vingård med restaurang. När vi hittat dit får vi till vår besvikelse höra att djuren endast matas klockan fem på eftermiddagen. Klockan är nu elva på förmiddagen.
Så istället får vi en visning av vingården av vinmakaren själv, Braam. Han kommer från Sydafrika och är ganska ny på stället. I nio månader har han satsat stort på att uppgradera den tidigare ganska illa skötta vingården som är den näst torrast belägna i hela världen. Han har en ny röd blandning på gång som vi får premiärprovsmaka, och den får väl godkänt.

Vi närmar oss slutet på Namibiaresan men på vägen tillbaka till Windhoek besöker vi kuststaden Swakopmund, ett nära nog helvitt turistsamhälle med starkt tysk atmosfär. Det finns en tyskhet i arkitekturen, i namnen på gatorna och affärerna, i utbudet på kaféerna och restaurangerna. En antikaffär säljer gamla tyska krigsmedaljer. Och inslaget av tyska turister är påtagligt. Vi får hela tiden förklara att ”Nej, vi är svenskar.”

Vädret i Swakopmund påminner starkt om näraliggande Henties Bay. Ofta ligger dimman tät och solen orkar inte tränga igenom. Det är svalt som en svensk sommar ungefär. Vi flanerar omkring och förvånas över att hitta ett gammalt tyskt krigsmonument i en park. En så flagrant hyllning till en gammal ockupationsmakt som faktiskt begick folkmord här skulle man nog inte hitta på många andra ställen.
Swakopmund har ett också ett museum som blandar allt möjligt, historia, biologi, geologi och sjöfart. Det är faktiskt bitvis väldigt intressant.
KORG FÖR PASSAGERARE SOM SKULLE ILAND
NÄR MAN HITTADE DIAMANTER GÄLLDE DET ATT HÅLLA FOLK BORTA

Annars är den stora sevärdheten ”The Jetty”, den långa bastanta bryggan som varit stadens livlina förr. Det för grunt vatten för att bygga en hamn med kajer, men längs bryggan kunde även ganska stora båtar lägga till. Nu är det en nöjesbrygga där ungdomar tar selfies, en restaurang ligger på ett underplan och skarvar torkar vingarna på bryggkanterna.

Vi lämnar Namibia för denna gång, men längtar redan tillbaka till detta fantastiska land och dess underbara människor. Vill ni fortsätta följa oss till nästa destination så klicka här.

Resebloggar finns det gott om men vi har en lite annan tanke med våra berättelser. Vi vill främst beskriva våra upplevelser av udda platser, människorna vi möter och miljöer som är rätt annorlunda mot vad vi möter hemma.

Därför hamnar vi ibland i avlägsna indianbyar i Guatemalas berg eller bland andetroende bybor på en ö i Indonesien. Men också på mer kända platser som Machu Picchu i Peru eller sandstränderna i Goa. Allt sett genom våra ögon och kameror.

Den som vill ha restips får också sitt - varje resmål har en avdelning med sånt vi kan rekommendera. Eller undvika. Vårt fokus är framför allt att sporra er läsare att göra som vi - resa rätt ut i den vida världen.