Resor med V

Kuba

tillbaka

Revolution och vittrande skönhet

Havanna del 1

Vi dimper ner på José Martí, Havannas internationella flygplats nära midnatt och krånglar oss relativt snabbt igenom inreseformaliteterna. Vi stiger ut i den varma och mörka natten och råkar lura hela taxikön genom att jogga bort till chaffisarnas pausställe under några höga träd, och hugga en taxi där. Folk svär åt oss när vi glider iväg.

Fem saker du inte ska missa på Kuba:

 

  1. Bästa stranden: Cayo Saetía. Vår chaffis sa visserligen att Cayo Santa Maria var bäst, men dit kom vi inte. Och nej, Varadero är inte vår stil.
  2. Bästa måste-se: Viñales. Fantastiskt vackert och märkligt landskap, grottor, cigarrodlare och -makare. Organisk paladar (se bloggen!) 
  3. Revolutionsminnena i Santa Clara. Staden är het och dammig men Tren Blindado och framför allt Che-mausoleet är magnifikt och tragiskt.
  4. Bästa maten: Casa Sierra Maestra. Ingen större konkurrens i den här klassen. Men Eva lagar riktig kubansk husmanskost. Den hittar man inte på många ställen.
  5. Bästa barhänget: Camila’s i Cienfuegos. Läppja på en mojito och slappa i en strandstol på flytbryggan utanför restaurangen. Bliss.

Vi ska bo några dagar i en ”casa particular” i centrala Havanna, så centralt att vi ser Capitoleo när vi lutar oss ut genom fönstret. En casa particular är ett privat litet hotell, eller egentligen per definition ett B&B. Men de vi bodde på hade oftast hotellstandard, om än enkel sådan. Men de höll alltid rent och snyggt.

På morgonen ger vi oss ut till fots för att erövra Havanna. Vi har naturligtvis läst allt om denna historietyngda stad med sina koloniala palats och sina välputsade yankee-bilar, men blir ändå förvånade över vissa saker. Jag hade t ex förväntat mig att möta trixare som skulle försöka tigga eller vigga några turistdollar från en västerländsk turist. Men det enda vi möter i den vägen är några enstaka mycket gamla och slitna åldringar som vill sälja cigarrer. Plus en man som liknar en sjabbig Fidel Castro och vill bli fotograferad. Men det är ju mest lite lustigt.

Havannas "hängande trädgårdar"

Byggnaderna längs Havannas gator och torg är ofta fantastiskt vackra. Men många är dåligt underhållna och på sina ställen står bara fasaden kvar och hålls uppe av byggnadsställningar. De måste ha stått så ett bra tag för de är helt övervuxna av träd och buskar och ser mest ut som hängande trädgårdar. 

Det är sorgligt att se dessa vackra palats vittra sönder, till och med längs promenadstråket Malecón. Troligtvis beror det på att många hus saknar ägare, de som bor där betalar bara en liten hyra till staten. Då och då gör myndigheterna en satsning på ett kvarter eller en speciell byggnad men det är som sandkorn i en vittrande öken.

Politiska motståndare till Kuba talar gärna om förtryck och tvång, men för en besökare ser det inte alls ut så. Folk är vänliga, ganska latinskt bullriga, älskar musik och dans och är mycket patriotiska. Vi ser sällan poliser på gatorna och vi talar både med personer som är trogna mot regimen och med de som kritiserar den. Och alla talar öppet och ingen ser sig om efter eventuella angivare.

Vi går runt det gröna torget Parque Central där landets store hjälte (nej inte Fidel) José Martí står staty och den stora, gräddtårteliknande Stora Teatern dominerar i ena hörnet. Och där bredvid ligger hotell La Inglaterra med sin trevliga uteservering där man gärna tar en kaffe eller en öl och ser folklivet dra förbi.

Sen tar vi oss österut genom myllrande gator till Plaza de la Catedral, vid den gamla katedralen San Cristóbal de la Habana, eller kort och gott ”Katedralen”. Inte så extremt dominerande som många andra katedraler och med en ganska enkel interiör. Men på torget utanför är folklivet intensivt. Här sitter två voluminösa damer med feta cigarrer och spår folk.

Och här vid en sidogata hittar vi av en slump paladaren Doña Eutimia, som troligen är en av Havannas bästa restauranger. En paladar är en privat restaurang och sådana är alltid ett bättre alternativ än de större statliga krogarna där servicen i bästa fall är långsam och maten ätbar.

På Doña Eutimia är det fullsatt och vi får plats bara genom att dela bord med två danska killar. Vi har trevligt och njuter stort av maten och tänker att Kubas rykte som uselt matland nog är överdrivet. Men som det snart ska visa sig så är det tyvärr inte det. Med några undantag.

Två killar kommer fram och sjunger och spelar för oss. Vi ber dem dra ”Lagrimas Negras” en klassisk sentimental och vacker kubaschlager. Och det gör dom så gärna. Och så bra.

I nästa avsnitt träffar vi svensken som startat Havannas hippaste restaurang, dessutom lär vi oss allt om revolutionären som försvann.

Lämna en kommentar