Nästa morgon, fortfarande utan vårt bagage. Nu börjar det kännas lite svettigt eftersom vi ska lämna Mumbai dagen därpå. Men både flygbolaget och personalen försäkrar att vi ska få det samma eftermiddag. Så vi gör en utflykt och tar en färja vid Gateway of India till Elephanta island, en liten ö alldeles utanför hamnen i Mumbai. Där finns det stora och mycket gamla grottempel.
Det blir en riktigt mysig båtresa mellan stora fartyg som ankrat utanför hamnen, en stor olje- och naturgasterminal, och till slut det gröna skogsklädda Elephanta där besökare kan tuffa fram på ett minitåg på räls. Men de flesta som köar till tåget är indier, och dem slåss man inte med, i köer vinner de alltid. Så vi promenerar istället.
Vi går en tur mellan krimskramsstånd, försäljare av sockerrörssaft som tillverkas i dieseldrivna hackverk, strosande kor och snokande hundar, och apor som ständigt lurar efter något ätbart.
Uppe vid den stora huvudgrottan som består av flera rum häpnar vi över alla reliefer uthuggna ur stenväggarna, nästan alla avbildande guden Shiva, skaparen, bevararen men också förstöraren, både man och kvinna, störst av gudar.
I en av de mindre grottorna längre in på ön har några killar burit in en bluetooth-högtalare, kör hindipop på hög volym och dansar glatt. Överallt dräller selfieterroristerna omkring och backar på folk i sin iver att få med både sitt eget ansikte och bakgrunden. Apor stjäl eller får mat från familjer med picknickkorgar. Olidligt söta små strykarhundvalpar stultar också fram för att tigga en munsbit.
Vi ser också för första gången de bruna gladorna, stora örnliknande rovfåglar som cirklar över ställen där det finns mat. En av dem har ett bo med en unge i ett träd alldeles bredvid den restaurangterrass där vi äter lunch.
När vi sent på eftermiddagen kommer tillbaka till hotellet finns där såklart fortfarande inget bagage. Flygbolagets nya bud är att det kanske kommer senare på kvällen. Nu börjar vi bli irriterade, suckar högt, slår oss för pannan och kräver i hotfulla ordalag att omedelbart få dit bagaget. ”Min man är sjuk, han måste få sin medicin”, ljuger V. Mannen i andra ändan hummar ointresserat.
Men den kvällen får vi äntligen återse våra förlorade ryggsäckar. Vi nästan gråter av lättnad, har inte nog med hyllningsord för vår ihärdige portier och promenerar över till Effingut Brewery, en hipsterbar i kvarteret bredvid och firar med en lokal och spänstig ipa.
En riktig god natts sömn och så iväg till flygplatsen för vidare färd till Goa. Jo, vi vet att man bör dra ner på flygandet, men vi har i flera veckor försökt köpa tågbiljetter på nätet. Men vi lyckas inte. Som utlänning måste man gå via ett bolag kallat ITCRC för att få boka, men dels är deras hemsida ett under av dålig information, dels är själva biljettköpet så konstruerat att man först måste betala en registreringsavgift, men sen får man ändå aldrig någon biljett. Och det hjälper inte att klaga, man får bara meningslösa automatsvar. Att boka flyg funkar däremot utmärkt, så det får tyvärr bli så.
