Att ta oss från Kairo till Alexandria innebär ett val mellan buss och tåg. De tar ungefär lika lång tid, cirka 3,5 timmar. Men de ”vanliga” tågen som lustig nog kallas ”vip”, avråds man från. Och de bättre tågen är väldigt dyra.
Flera bussbolag trafikerar sträckan men vi har fått rådet att välja GoBus, som har några bra och bekväma fordon. Men när vi kommer till terminalen i god tid är den buss vi valt inställd utan förvarning. Vi får vänta i tre timmar på nästa transport. Den tiden lägger vi på en låååång lunch på hotell Hilton intill.
När tiden är inne rusar vi som galningar över två femfiliga vägar fulla av snabba bilar. För det är så man måste göra i Kairo. Här finns nämligen inga övergångsställen och absolut inga gröna gubbar.
Vi kommer över helskinnade och åker genom öknen norrut till Alexandria vid Nilens utlopp i Medelhavet.
Alexandria som namn låter ju inte särskilt egyptiskt eller arabiskt, men det kommer från stadens grundare, den makedonske kungen och härföraren Alexander den store. År 332 före Kristus grundade han staden som var tänkt att bli ett brohuvud för grekisk/makedonskt inflytande i Egypten.
Bara några år senare anlades en stadig kilometerlång pir från en nordlig udde ut till en liten ö kallad Faros. Innanför skapades nu en hamn som var skyddad från de nordliga vindarna. Och på själva Faros byggdes ett 120 meter högt stentorn med en fyr på toppen, för att leda fartyg in i hamnen. Det utsågs till ett av antikens sju underverk.
Men under 1300- och 1400-talen inträffade flera jordskalv som fick fyren att rasa ut i havet. Av det som var kvar byggdes en stor fästning, Qait Bey, som skydd för hamnen.
Fortet ser ointagligt ut, men Alexandria har erövrats många gånger i historien. Redan år 30 före Kristus tog romarriket över. Efter romarrikets fall kom staden under Bysantinska riket, och 616 intog en persisk armé landet. Men bara 26 år senare klev det Arabiska riket in och införlivade Egypten i den islamiska sfären.
1798 erövrade Napoleon Alexandria, men tre år senare kastades han ut därifrån av britterna. Staden var då bara en liten fiskeby, men den fick ett uppsving när man lyckades bygga en kanal från Nilen till Alexandria. Den sandade igen efter bara tjugo år, men uppsvinget fortsatte och staden är nu Egyptens näst största stad.
Idag markerar fortet den västra änden av den kilometerlånga strandpromenad som kallas ”Cornichen” och som idag till största delen är belamrad med restauranger och hotell längs strandkanten.
Närmast fortet går den klassiska strandpromenaden längs en halvcirkelformad bukt, och där är det alltid fullt med folk som flanerar, äter nykokt majs eller bara hänger .
I andra änden av bukten låg en gång, tror man, världens största bibliotek. Där fanns lärda män, forskare och översättare som arbetade med att sprida hela den då kända världens samlade kunskap. Man tror att biblioteket innehöll mellan fyrahundratusen och sjuhundratusen skriftrullar på olika språk. Det var en kunskapens fyr precis som fyren på Faros var för sjöfarten.
Men någon gång i århundradena kring Kristi födelse hände något, och biblioteker förvann. Vad vet man inte och inte heller exakt när. En teori är att det brann ner. Andra tror att det mer gradvis bara övergavs och förföll.
Men två tusen år senare kom man på att återuppliva den grandiosa traditionen, och med norsk arkitekthjälp skapades ett nytt forskningsbibliotek i Alexandria. Det öppnade 2003 och och är verkligen spännande arkitektoniskt. ”Framsidan” som vetter mot havet ser ut som en enorm lutande skiva, som ska påminna om de gamla egyptiernas dyrkan av solskivan. Under detta tak ligger bibliotekets avdelningar och forskarplatser ordnade i terrasser. Entrén ligger på ”baksidan” och täcks av en stor böjd stenliknande betongskiva, fylld av hierofglyfer och andra symboler.
Museet inehåller flera muséer och på väggarna hänger spännande nutida konst. Det är oerhört imponerande och väldigt vackert.
I Alexandria drabbas vi av något elakt virus och vi orkar inte fara omkring så mycket. men vi besöker den enda större park som finns här, Montazah. Den liknar inte riktigt en park som vi är vana vid. Det är egentligen bara en stor grön matta med palmer. Här picknickar familjer, papporna spelar fotboll med grabbarna, och man äter medhavd mat.
Med utsikt över havet ligger ett väldigt vackert palats som de första presidenterna hade som sitt residens, bland annat Anwar Sadat. Besökare fraktas kors och tvärs genom parken på en slags öppna bussar, men i övrigt finns inte mycket att se.
Till sist; vi har redan konstaterat att egyptier gillar hög och bullrig musik, och på vårt hotell i Alexandria blir detta påtagligt. Det ligger vackert alldeles vid havet, men verkar också vara populärt för folk och verksamheter i staden. I huset finns en stor sal som används för olika events, när vi bor där är det någon mobiltelefon som lanseras. Och eventen avslutas alltid med musik på sanslöst hög nivå. Här ett smakprov på vad man kan få uppleva.