Edit Template
Edit Template

Vilka är vi?

Jag som gör den här resebloggen heter Lars Aldman och har tidigare varit journalist på Sveriges Radio och SVT, men är numera glad pensionär. Och ”V” som jag reser med är min älskade hustru och bästa tänkbara ressällskap, Veronica, som också är journalist och fotograf. Vi älskar att resa och se annorlunda miljöer och folk. I flera år har vi nu rest omkring i Asien, Afrika och Latinamerika, och såklart också i Europa. Och vi vill gärna dela med oss av våra erfarenheter och glädjeämnen i dessa upptäcktsfärder.

Ibland hamnar vi i avlägsna indianbyar i Guatemalas berg eller bland andetroende bybor på en ö i Indonesien. Men ibland också på mer kända platser som Machu Picchu i Peru eller Goas sandstränder. Allt ni möter i bloggen är vad vi sett genom våra ögon och kameror.

Den som vill ha restips får också sitt – varje resmål har en avdelning med sånt vi kan rekommendera. Eller undvika. Vårt fokus är framför allt att sporra er läsare att göra som vi – resa rätt ut i den vida världen. Hoppas ni vill följa med!

PS. På aldmangallery.com hittar ni mina bilder från både när och (mest) fjärran. Djur, natur, städer och människor.

Vill ni komma i kontakt med oss? Maila till:

info@resormedv.se

Edit Template

Fler resultat…

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Search in pages

Vandringar

Här har vi samlat några av våra bästa och mest upplevelsfyllda vandringar som. vi företagit oss på våra resor. På några, som i Bukit Lawang (Indonesien) och Sierra Maestra (Kuba) har vi haft guide med oss, men för det mesta har vi hajkat på egen hand.

Bergsbyn Theth i Albanien är världskänd i hikingkretsar, och alldeles särskilt känd är den den tuffa och ansträngande leden mellan Theth och Valbona. En stig över höga berg som inte bara kräver rejält med ork, risken är också stor att man får gå extra långt för att man tappar bort spåret. Vi träffade folk som hade gjort det, och de såg inte glada ut.

Men vi gick inte den leden utan nöjde oss med den ca 4km långa sträckan till Grunas vattenfall, en vacker och skön vandring först längs med floden Lumi. På slutet går det brant uppför innan man når avsatsen där det 25 meter höga fallet plaskar ner i en kristallklar pool. Modiga typer badar i det iskalla vattnet, men inte vi. Det räckte så bra med att mumsa på tomaterna, brödet och osten vi hade med oss i ryggan. Sen gick vi hem.

Läs mer här.

IKARIA, GREKLAND

Denna dramatiska ö med sina branta berg och djupa klyftor kan vid första anblicken verka omöjlig som plats för vandringar. Men faktum är att ett urgammalt nät av stigar som förr förband de glest liggande byarna med varandra i stora delar fortfarande finns kvar. Med frivilliga krafter ser man till att skyltar och utmärkning finns kvar eller ersätts.

Bra tips på sådana vandringsleder får man i en guidebok som säljs på många ställen på ön, ”Ikaria Island, explore and experience”. I den finns också massor av matnyttig information om allt möjligt på ön.

Vi tog en vandring genom Ranti-skogen som ligger högst upp på en större bergsplatå vid ca 600 meters höjd. En härlig tur, ganska lätt men med inslag av medelsvår vandring. I slutet försvann stigen helt men då kunde vi se vägen som var vår utgångspunkt.

Läs mer här.

På norra delen av den indonesiska ön Sumatra ligger ett område där man fortfarande kan få se orangutanger, men på andra håll i Indonesien minskar deras antal i förfärande takt på grund av  utbredningen av stora oljepalmsplantager.

Men i Bukit Lawang har man skapat ett skogsreservat där orangutanger som räddats ur fångenskap får återknyta kontakten med att leva i det fria. De är inte så skygga, och går man en guidad tur har man god chans att få se dem.

Vår tur tog mäktiga sex timmar och slutade med en katastrof (som du kan läsa om här), men vi såg i alla fall ett tiotal individer, ensamma hanar, honor med ungar, några på väldigt nära håll. Orangutanger är fantastiska! Man fylls av vördnad för detta djur bara av att se dem i deras kloka och eftertänksamma ögon.

Läs och se mer här.

Alla har sett bilder från Petra, den bortglömda staden i Jordaniens öken med sina skulpterade bergssidor. Men ingenting kan mäta sig med upplevelsen i verkligheten, att få se dessa mäktiga fasader i klippan. Det är på många sätt en turistfälla, men samtidigt nånting man inte får missa.

Från platsen där man släpps av bussen är det en dryg promenad ner till själva staden. Men den går genom en vindlande ravin, ständigt sluttande så att man till sist knappt ser himlen över sig. Man kan fara ner på kamel eller med häst, men det är onödiga pengar. Det finns mycket att upptäcka på vägen!

Läs mer här.

Inte långt utanför det hektiska Istanbul i Turkiet ligger de fridfulla Prinsöarna. Båtresan dit tar en dryg halvtimme från färjeterminalen Kadiköy vid Galatabron. Prinsöarna är sommarparadis för rika Istanbulbor och här är all motortrafik förbjuden utom för elfordon. Fantastiskt vackra palatsliknande hus kantar vägarna.

Vi går av på Buyukada, flanerar i den fina lilla stan och hyr cyklar. Sen tar vi oss upp till Lunapark där alla öns vägar möts. Därifrån är det promenad uppför ungefär en kilometer, förbi buskar där unga kvinnor bundit färggranna band för att få bli välsignade med en graviditet. En tradition som troligen har med det kloster att göra som ligger på bergstoppen vid vägens slut. Här finns också en liten restaurang med vidunderlig utsikt!

Läs om vårt besök i Istanbul och Buyukada här

STADSVANDRING I KÖPENHAMN

Våra vandringstips handlar oftast om upplevelser i naturen,  långt från städernas trängsel. Men just den här heldagspromenaden genom Köpenhamn tog oss till platser vi missat vid alla våra tidigare besök. Här finns lugn och grönska, vackra byggnader och ny spännande arkitektur. En och annan matbit slinker ner också!

Läs mer här.

Fort William, norr om Glasgow är en slags centrum för hiking i Skottland, här går vandringsleder åt alla håll. en del av dem gnska krävande, som den som leder upp på landets högsta berg Ben Nevis. Andra är relativt lätta. Vad man får vara beredd på att de inte så väl utmärkta som vi är vana vid i Sverige, men man satsar en hel del på att förbättra tillgängligheten.

I Glencoe missade vi totalt den led vi hade tänkt oss och hamnade istället på ”djävulens trappa”. Regn och blåst piskade i ansiktet och sikten var inte hundra procent. Men när vi nådde slutet på trappan klarnade det och vi kunde njuta av det mäktiga landskapet. 

Det här området är väldigt populärt och vi mötte många vandrare på vägen ner, äldre damer som pinnade upp i bra fart med gåstavar, och unga män som bar med sig terrängcyklar (!)

Du kan se några av våra bilder från dramatiska och vackra Glencoe här.