Det finns egentligen bara en väg in i Albaniens norra högland, och den går från staden Shkoder mot nordost upp till bergsbyn Theth. Dvs, det finns kanske andra vägar, men denna är så nybyggd att den håller en bra standard. För det mesta är det branta sicksackvägar och skarpa hårnålskurvor, får man möte med en buss eller en lastbil där kan det bli trixigt, men med lite tålamod löser man allt.
Landskapet här är vidunderligt vackert, perspektiven så enorma att hjärnan blir lurad och man förstår inte de otroliga djup och avstånd som breder ut sig omkring en. Bergens spetsiga kammar lyser som silver i solskenet och här och där ligger snö- och isfläckar som sommarsolen inte lyckats smälta. Sluttningarna är intensivt gröna. Invasionsarméer kallade bergen för ”fördömelsens berg” för att de såg så onda och ointagliga ut.
Vägen till Theth är intensivt trafikerad, här åker de flesta turister som har siktat in sig på fotvandring längs med lederna i bergen. Den mest populära, själva mandomsprovet för många, är den 17 kilometer långa sträckan från Theth till Valbona, en vandring som för en vältränad tar ca 7-8 timmar. Fast vi mötte ett danskt par som gått vilse, de uppskattade att de gått närmare 25 kilometer för att komma fram. De såg ganska tagna ut.
Ska vi vara helt ärliga så finns det faktiskt en annan väg att ta upp i bergen, och den är väldigt populär just för de som vill vandra mellan Valbona och Theth. Det är en vattenväg som slingrar sig mellan allt högre bergssidor och kallas ”Lake Koman”. Fast egentligen är det ingen riktig sjö utan en uppdämd flod. Och längs den fraktar färjor folk och bilar in i alplandskapet. Det är en vidunderligt vacker vattenväg.
Vi avstår från den långa bergsvandringen melln Theth och Valbona och väljer istället en betydligt kortare sträcka ut till vattenfallet Grunas. En stilig vattenridå med 25 meters fallhöjd och en iskall pool nedanför, där modiga vandrare tar väldigt snabba dopp. Vi äter en enkel medhavd lunch på bröd, ost och tomater och tar sen en annan väg tillbaka till byn. Inklusive en tripp till affären har vi nu gått en knapp mil, och eftersom stigen genom skogen ibland mest liknade bergsklättring så är vi trots allt nöjda med vår insats.
I Theth träffar vi också Sokol, klädd i lysande röd väst med guldbrokad. Han är guide vid flykttornet som står på en höjd i byns södra ände. Sådana torn av sten med bara små slitsar som fönster fanns förr i många bergsbyar och var från början enkla försvarsverk. Men efter hand fick de en ny funktion som tillfällig tillflyktsort för mördare, reglerat i den urtida lagsamlingen Kanun.
Kanun säger: Om en man dödar en annan man (vilket nog inte var så ovanligt, bergsfolk är hetlevrade) måste en utsedd man i den mördades familj döda mördaren, eller någon av dennes manliga släktingar. Men då måste en man (det är traditionellt bara män som måste hämnas) dödas av någon i den förste mördarens familj, osv. Dessa hämndkedjor kunde pågå i åratal och männen i de drabbade familjerna tvingades gömma sig i åravis tills tvisten lagt sig.
Men det fanns en nödutgång. Om en mördare genast tog sin tillflykt till ett flykttorn hade familjerna två veckor på sig att lösa tvisten. Om förhandlingarna misslyckades måste mördaren lämna tornet och bli fredlös igen.
Enver Hoxha förbjöd på sin tid Kanun och blodshämnd, men efter diktaturens fall har den på sina håll tagits i bruk igen. Särskilt när det uppstått tvister om mark som staten beslagtog och som under demokratin delats ut till sina ägare igen.
Vi träffar Elona Prroj vars make dödades i blodshämnd. Det skedde efter att hans morbror i ett fyllegräl dödat en antagonist. Elonas man var präst och sådana får inte dödas enligt Kanun. Men numera bryr sig folk inte om det, berättar hon, Även kvinnor och barn har dödats trots att det också är förbjudet enligt Kanun.
Sokol som vaktar tornet i Theth har helt klart respekt för Kanuns regler. Han säger:
”Andra länder har infört liknande regler i sina lagar. Kanun säger att om någon går in i ditt hus utan att knacka först så får du döda honom. Sådan är lagen i USA också”.
Sokol visar sig även vara en fena på att spela på löv. Han repar ett löv från en buske intill och drar igång en svängig folmelodi:
Sokol visar sig även vara en fena på att spela på löv. Han repar ett löv från en buske intill och drar igång en svängig folmelodi:
I Theth ser vi en flock mulor (eller kanske mulåsnor) som verkar ströva fritt omkring i dalen. Tyvärr har de upptäckt och fått smak för det skräp som slängs i trasiga sopcontainrar och dräller ut på marken på de sophanteringsplatser som sällan tycks tömmas eller städas.
I nästa kapitel besöker vi några av Albaniens andra städer, och upptäcker en svunnen kultur. Kanske flera.
