”Men…den här är ju för i morgon!”
Den oklanderligt klädde servitören som står på vakt vid ingången till frukostmatsalen ser missnöjd ut. Vi har betalat för hotellrum och frukost, och fått två kuponger för att bevisa detta. Och så har vi fräckheten att visa kupongen för nästa dag! Inte undra på att det blir problem. Detta är Sydkorea så jag får pinna upp på rummet och hämta rätt kupong. Och ordningen blir återställd.
Ordning och renhet, det är två nyckelord för att beskriva detta land. En högteknologisk sensation och ett folk som är artigt och strävsamt och oändligt hjälpsamt. Och oerhört självmedvetet. Vi har nog aldrig upplevt ett land, inte ens i de fattigaste delar av Asien, där så få förstår engelska, och än färre kan tala det. Kanske beror det på den snabba industrialiseringen, att det är fullt fokus på de egna landvinningarna, de världsledande konglomeraten inom avancerad teknologi, Samsung, KIA, Hyundai och så vidare. Världen utanför är inte så viktig.
Ingen annanstans har heller så få människor varit nyfikna på vilka vi är och varifrån vi kommer. Koreaner har kanske fullt upp med sin egen trassliga historia, där tvåtusen år av relativt stabila kungadömen i början av 1900-talet ersattes av en nära 50 år lång japansk ockupation, en kolonial och förnedrande period som när den avslutades 1945 slet itu landet i ett proxykrig mellan USA och Sovjet/Kina. När vapenstillestånd inträtt 1953 var Sydkorea en halv nation, förödd och blödande.
Och det slutade inte där, demokratin som utlovades sattes på undantag. Nu var det kallt krig och USA ville ha säkra barriärer mot kommunismen. Så man stödde en militärkupp där diktatorn Syngman Rhee drog i gång en våldskampanj mot sina egna landsmän för att utrota den röda smittan.
Speciellt illa råkade folk på den sydliga ön Jeju ut, här dödades mellan 30 000 och 100 000 människor, uppskattningarna varierar. De allra flesta dödades av militär och polis, men tjugo procent dödades av de revolutionärer som krävde självständighet och slut på den amerikanska närvaron.
Inte förrän i mitten av 1970-talet började industrialiseringen ta fart, och utvecklingen tog språng som på många sätt gjorde sydkoreanerna till världsledande i välstånd. Den höga tekniska nivån märks överallt i samhället, från de gigantiska reklamvideoskärmarna i stadskärnorna till de helautomatiska toalettstolarna som sprutar vatten och blåser luft i ändan. Och att gratis wi-fi finns överallt.
I praktiskt taget alla restauranger och kaféer beställer man på en datorskärm. Det tar ju mycket längre tid än att kolla i en meny och prata med en servitör. Men det är hi-tech, och det sparar personalkostnader.
Sydkoreaner kallar alltid sitt land ”Korea”. Det finns en mental spärr mot att acceptera delningen och manifestationerna och monumenten som hyllar enighet är väldigt många. Ändå träffar vi ingen som på allvar tror att en återförening är möjlig. Från Sydkoreas makthavare har det gjorts otaliga försök att mjuka upp relationerna med nord. Vid ett tillfälle transporterades mängder av kor över den tillfälligt öppnade gränsen till det svältande Nordkorea. Det ledde dock inte till någon som helst tacksamhet från det hållet.
Och det som råder idag är inte fred, det är fortfarande ett vapenstillestånd som varat i 70 år. Från Seoul går populära guidade resor till den demilitariserade zonen, DMZ. Den sträcker sig två kilometer norr om och två kilometer söder om gränsen mot Nordkorea. Söder om den finns en sex kilometer bred zon där civila inte får vistas annat än efter tillstånd från och i sällskap med militär personal.
Man kan inte resa över gränsen, men det finns ett par utsiktspunkter där man kan se över till andra sidan. Det finns även ett gemensamt område kallat Joint Security Area där samtal mellan parterna äger rum. Det fick man förr besöka, men sedan en amerikansk soldat 2023 rusade över till Nordkorea är detta område stängt för allmänheten.
Fortfarande sker då och då incidenter vid gränsen. 2008 råkade en sydkoreansk turist vingla in i den demilitariserade zonen och blev ihjälskjuten av en nordkoreansk soldat. Och mer nyligen har ett ”sopkrig” utkämpats där sydkoreanska ballonger med propagandamaterial skickades in i norr och Nordkorea svarade med att skicka ballonger lastade med stinkande sopor till syd.
Båda länderna spelar dag och natt upp musik och tal i kraftiga högtalare riktade mot andra sidan*).Och i syd har det i den by som ligger närmast gränsen byggts ett högt torn med en gigantisk sydkoreansk flagga i topp. Nord har svarat med att bygga en by på motsatt sida, med ett ännu högre torn. Men byn är en kuliss, ingen bor i den, observatörer har inte kunnat se minsta liv där.
*) Nyligen stängde Sydkorea av sina högtalare.
Det är en overklig känsla att stå i ett så kallat. ”observatorium” i syd och stirra ut över ödemarken som är Nordkorea. Men högst verkligt, fast obegripligt, är förbudet att fotografera något på andra sidan gränsen. Guider protesterar högljutt om man så bara höjer kameran för att titta genom teleobjektivet.