Galapagosöarna utanför Ecuadors kust var länge det oåtkomliga paradiset för samtidens människor. Obeboeliga och vilda. Valfångare hade anlöpt dem för att tanka vatten och proviantera, men de uppmärksammades egentligen inte förrän Darwin besökte dem 1835 och senare, baserat på vad han såg där, publicerade sina slutsatser om arternas utveckling.
Hundra år senare blev en av öarna, Floreana, drömmen och målet för en tysk läkare, Friedrich Ritter, som tröttnat på civilisationen och ville bygga ett nytt liv på en plats där ingen störde honom. Han lämnade sin fru kvar i Tyskland, men märkligt nog hade han en annan kvinnlig följeslagare på resan. Det var en av hans patienter som också lämnat sin partner för ett nytt liv på Galapagos.
Paret arbetade hårt på Floreana, byggde hus och röjde mark för odling och hade en flock höns. De blev smått berömda och passagerare på passerande fartyg kunde bli rodda iland för att få en titt på paret i ödemarken. Som när de var för sig själva gärna spatserade omkring nakna.
Kolonin växer
Men paradiset skulle snart solkas av märkliga mord och försvinnanden. Två år efter Ritter anlände ett nytt tyskt par upp, Wittmers, även de med samma dröm om nytt liv som doktor Ritter. Han hjälpte dem att bygga och röja en egen gård, men därefter hade de inte mycket kontakt. Det och mycket annat skulle dock snart ändras.
Strax efter Wittmers dök nämligen tre unga och väldigt udda personer upp på Floreana. En ung österrikiska som kallade sig baronessan Eloise Wehrborn de Wagner-Bosquet, och hennes två (!) älskare. De deklarerade att de skulle bygga ett lyxhotell på ön.
”Baronessan” var dock troligen en före detta dansös på en nattklubb i Istanbul som hade hamnat i bråk och flytt så lång bort som över huvud taget var möjligt. Men på Floreana charmade hon alla besökare när hon spatserade omkring med piska och pistol. Hon lindade fartygskaptener och till och med guvernören över Galapagos runt sitt lillfinger.
Dramatiken tätnar
Men de tidigare invånarna Ritter och Wittmers rasade, de kände sig invaderade av ett gäng pajasar som varken kunde odla mat eller hålla sig för sig själva. De anklagade ”baronessan” för att stjäla deras post och tala illa om dem inför besökarna.
Men det hela utvecklades till ett allvarligare drama när en av baronessans älskare blev utstött ur kärlekstriangeln. Samtidigt började det gnissla mellan doktor Ritter och hans partner.
Och nu blev det smutsigt. En lång torrperiod eldade på irritationen. En natt stals Ritters åsna som tjuven tog till Wittmers gård. Wittmer, som trodde det var ett vilt djur, sköt ihjäl åsnan.
Plötsligt en natt försvann baronessan och den kvarvarande älskaren. Hon hördes aldrig mer av och någon kropp har aldrig hittats. Och därnäst lämnade den försmådde andre älskaren ön tillsammans med en norsk sjöman. De skulle segla till huvudön Santa Cruz men kom aldrig fram. Långt senare fann man dem som mumifierade kroppar på en ö långt utanför färdvägen.
Till sist dog doktor Ritter, matförgiftad av en dåligt kokt höna. Var det något konstigt med det? Ja, för det första åt han nästan bara vegetarisk mat och för det andra borde han efter så många år ha kunnat känna på smaken om köttet var dåligt.
De enda som gick helskinnade ur denna härva var Wittmers. De stannade kvar och deras ättlingar bor fortfarande på Floreana.
Filmer
Den otroliga historien gestaltades i en slags dokumentärfilm från 2013, ”The Galapagos Affair”, med tillägget ”Satan came to Eden…” En av skådespelarna i dramatiserade inslag är Gustav Skarsgård.
2024 gjordes en ny film, en thriller kallad ”Eden”, baserad på mysterierna och konflikterna på Floreana. Här spelas doktor Ritter av Jude Law.
