I Albanien har man funnit mycket gamla lämningar efter mänsklig aktivitet, 50 000 år gamla. Från ungefär 6 000 år före Kristus var området känt som ”Illyrien”. Det låter ju nästan lite som ”Lothlorien”, man tänker sig vackra människor i vita dräkter som sakta skrider fram. Illyrien var ett kungadöme fram till dess att romarna erövrade Balkan omkring 200 f kr.
Från den romerska tiden finns det flera stora fornlämningar, romarna var duktiga byggare och de anlade eller utvecklade städer i bl a Apollonia, där Julius Cesars adoptivson studerade, och i Butrint som blev en stad där soldater som kämpat i den romerska hären fick mark och hus.
Apollonia ligger på en stor gräsbeväxt kulle på en slätt i mellersta Albanien. Men för tvåtusen år sedan låg kullen vid havet, och staden var stor, man tror att nära 50 000 invånare bodde där. Men efter en jordbävning på 1300-talet förstördes hamnen och staden övergavs och förföll. Nu kan man gå runt i lämningarna som bara delvis är utgrävda, bland gallerior, tempel, samlingslokaler och en odeon, en typ av inomhusteater.
Den andra stora ruinstaden Butrint ligger i södra Albanien, nära staden Ksamil och nära gränsen till Grekland. Den är också mycket vidsträckt och bär spår av många kulturer. Här finns förutom stadsmuren en förkristen basilika, ett forum och en välbevarad amfiteater. Det mest uppseendeväckande är en rund dopceremonihall där de som konverterade till kristendomen döptes.
Golvet täcks av fantastiska mosaiker, men de får man bara se på bild, i verkligheten är de övertäckta för att färgerna ska bevaras. Nere vid floden finns resterna av ett köpmanshus.
Även här är fortfarande mycket outforskat, och liksom i Apollonia kan man kliva omkring bland ruinerna utan att stoppas av avspärrningar.
Butrint var på grund av sitt strategiska läge utsatt för flera erövringar, italienare, fransmän och ottomaner höll staden i omgångar. Men när det omgivande vattnet steg och allt oftare orsakade översvämningar i staden övergavs den.
När det romerska riket föll samman invaderades Albanien av slaviska stammar. Det erövrades av Bulgarien på 800-talet och därefter av Serbien. Serberna ersattes av det expanderande osmanska riket, våra dagars Turkiet, som ockuperade landet i nästan 500 år. Albanerna kämpade emot invasionen och lyckades på vissa håll länge hålla stånd mot dess arméer. En hjälte från den tiden är den berömde Skanderbeg, som även idag hyllas som nationalhjälte och står staty på Skanderbegtorget mitt i huvudstaden Tirana.
Men 1497 erövrades nästan hela Albanien av de osmanska härarna, endast vissa kustområden hölls av Venedig fram till 1700-talet. Den osmanska ockupationen fortsatte i 450 år, och en tredjedel av Albaniens befolkning flydde till södra Italien. Av de som stannade konverterade de flesta till islam.
1912 blev Albanien äntligen ett självständigt land, men det var nära att bli en historisk parentes då segrarmakterna i första världskriget ville stycka upp landet och dela ut det till dess grannar. Men en albansk delegation till fredskonferensen i Paris 1920 lyckades stoppa planerna, och Albanien blev nu ett eget kungarike. Och det förblev så fram till andra världskrigets utbrott och den fascistiska italienska ockupationen.
Härnäst avslutar vi vår albanska resa på det som kallas albaniens riviera. Miltals med stränder där turister flockas och exploateringen går snabbt som vinden.
