Hoi An är en av Vietnams äldsta städer och ingår i UNESCOs världsarvslista för att den är så välbevarad. En gång var det en av de viktigaste handelsstäderna i det så kallade ”Champariket”. Det grundades av ett folk som man tror kom från nuvarande Indonesien under århundradena kring Kristi födelse. Champa var duktiga handelsmän och upprättade handelsplatser på flera ställen längs den sydostasiatiska kusten. De blev så mäktiga att de skapade ett eget rike i södra och centrala Vietnam, som kom att vara till 1832, då det erövrades av Vietnam.
Hoi An var en av Cham-folkets viktigaste städer med ett strategiskt läge för handel, särskilt med kryddor. Här bosatte sig så småningom handelsmän från andra länder, som Kina, Japan och Indien, och de byggde sina egna områden. Än idag är den så kallade ”Japanska bron” en sevärdhet, den ledde över en kanal till den japanska kolonin.
Hoi Ans centrum är än idag en stadsdel med låga hus och smala gator vilket ger den en mysig miljö som man inte hittar på många andra ställen i Vietnam. Flera kvarter är eller sägs vara avstängda för motortrafik, men det hindrar ju inte motorcyklisterna som högst ogärna kliver av sina fordon för att gå. Det blir ibland komiskt kaotiskt, särskilt i de trånga marknadskvarteren.
Cham-folket var hinduer och de byggde många stora tempel i My Son, inte långt från Hoi An. My Son var Champas andliga centrum, och inte minst på grund av byggnadsstilen kallas det ibland för ”Vietnams Angkor Vat”. Tyvärr ödelades stora delar av My Son under Vietnamkriget när USA bombade vad man ansåg vara ett FNL-högkvarter. Men sedan några år pågår restaurering av templen, med finansiellt stöd från Indien.
Vid My Son finns en liten teater där en musik- och danstrupp uppför föreställningar som är traditionella för Cham-folket. Ett folk som idag finns utspritt över Vietnam, Kambodja och Laos, men som fortfarande är medvetna och stolta över sin kultur och historia.
En stor del av folklivet i Hoi An försiggår på och omkring marknaden där det alltid är full kommers, dygnet runt. Det är kanske traditionen som handelsstad som fortfarande lever kvar. Här säljs mycket fisk och grönsaker, och kryddor och krimskrams till turister. Annars är Hoi An idag främst känt för sina många kläd- och tygbutiker.
När vi nu är inne på mat igen, så är Hoi An något av ett restaurangmekka, men alla tänkbara matkulturer representerade. Här ger vi oss hän åt banh mi, den vietnamesiska fyllda baguetten. Så perfekt som lunchmåltid och så enkel och uppskattad. Den serveras överallt, och i Hoi An går vi till den mest berömda, ”Banh Mi Queen Madame Khanh”. Här ringlar kön utanför lång och vi får vänta ett tag på vår tur. Men när vi fått våra är det definitivt värt väntan.
En rätt äcklig verksamhet stöter vi på när vi en dag tar en genväg under An Hoi-bron. Där i skuggorna sitter fyra män och slaktar höns. En skär halsen av dem och tömmer ut blodet i en skål. En tar bort fjädrarna, en tar ur inälvorna och en tvättar kropparna. Det mesta sker rätt på marken och jag har inte lust att äta något med kyckling den dagen.
Även i Hoi An ser vi en musik-och dansföreställning, men troligen mer vietnamesisk, där musikerna spelar på traditionella instrument. Det kan låta lite gnälligt för västerländska öron, men inlevelsen är inte att ta miste på.
Då Syd- och Nordvietnam återförenades bytte man namn på den gamla syd-huvudstaden Saigon, och den heter sedan dess Ho Chi Minh City. Vad har det betytt för staden? Det får vi se!
