Fler och fler resenärer upptäcker Namibia, ökenlandet i södra Afrika. Den fantastiska och skiftande naturen är en anledning, djurlivet en annan, låga levnadskostnader en tredje. Men vi vill gärna lyfta en annan anledning att resa hit – de oerhört vänliga människorna. Ett fattigt och prövat folk men nyfikna och lättsamma, och de har alltid nära till skratt.
Namibia är en av Sydafrikas närmaste grannar, till och med så nära att Sydafrika annekterade Namibia i över 70 år. Inte förrän så sent som 1990 kunde man utropa självständighet, efter hårda internationella påtryckningar och ett blodigt befrielsekrig. Men Namibia är fortfarande beroende av grannen på många sätt, till exempel är valutan direkt kopplad till den sydafrikanska.
Flyger man till huvudstaden Windhoek från Kapstaden i Sydafrika ser man direkt problemet som den unga nationen ställdes inför. Under flygplanet breder milsvida öknar ut sig, och det som inte är öken är torra slätter med gulnad växtlighet. Knappt en enda flodbädd innehåller något vatten så här års, i november, i slutet av torrperioden.
Namibias huvudstad Windhoek stoltserar med en ultramodern stadskärna där bankpalats och några hotell höjer sig över mängden. I övrigt är det en sliten och själlös stad, och en som vi absolut inte längtar tillbaka till när vi farit vidare.
Det finns ett fåtal sevärdheter i Windhoek, den som oftast nämns är typiskt nog en kyrka, ”Christuskirche” (”Kristuskyrkan”) som syns på bilden. Den kom vi inte in i, men alldeles intill ligger ”Independence Memorial Museum”, en egendomlig byggnad bekostad av den nordkoreanska staten. Där berättas på ett delvis väldigt detaljerat sätt, och delvis på ett typiskt heroiskt nordkoreanskt sätt, om befrielsekampen mot först Tyskland och sedan Sydafrika, ledd av revolutionären Sam Nujouma som också blev det självständiga Namibias förste president.
Vi stannar en dag i Windhoek, dels för att träffa Veikko, som trots sitt finska namn är tvättäkta namibier från owambofolket. Veikko berättar för oss om den svenske fotografen Per Sandén som i perioder bodde i Namibia och dokumenterade mycket av befrielsekriget på uppdrag av självständighetsrörelsen Swapo. Tyvärr avled Per Sandén för ett tag sedan och det omfattande material han lämnat efter sig (bland annat över 200 timmar film) och som skulle ställas ut ett eget museum ligger kvar i ett förråd. Veikko var Pers närmaste assistent och är ansvarig för samlingen, men kan inget göra. Museet är byggt, men det har inte öppnat på tio år och inte mycket talar för att det kommer att ske inom den närmaste tiden.
Den andra anledningen till vårt stopp i Windhoek är att vi ska hyra en bil. I Namibia finns knappat några andra sätt att ta sig fram, och vi behöver en fyrhjulsdriven pick-up för att kunna färdas på mindre vägar som saknar asfaltbeläggning. Och det är en ganska stor del av vägnätet, ska det visa sig.
När alla papper är påskrivna kör vi så snabbt som möjligt ut ur Windhoek och fortsätter norrut på landets mest trafikerade väg, den som går från Kapstaden via Windhoek upp till Namibias norra delar och vidare mot Angola. Solen skiner och det är nästan ingen trafik alls denna vår andra dag i Namibia.
