Vägen från Penjakent till Tadjikistans huvudstad Dusjanbe löper genom de dramatiskt vackra Hissarbergen, ett av de mest makalösa landskap vi någonsin sett. Tvärbranta bergssidor, trånga pass, snötäckta toppar i bakgrunden och risslande fjällbäckar som följer oss på vägen. Och ibland, högt uppe bland de karga sluttningarna en by med grönskande träd och betande boskap mellan husen. Som högst är vi på 2 700 meter över havet.
Efter fyra timmar är vi framme i Dusjanbe, och får nästan genast en deja-vu. Det är mycket här som påminner om Ashgabat i Turkmenistan. De pompösa byggnaderna och breda boulevarderna, den extremt överdrivna flaggstången (165 meter hög, flaggan är 30 X 60 meter), det överjästa presidentpalatset där bakom. De folktomma parkerna och sist men inte minst TV-skärmen på en av stadens skyskrapor som dygnet runt visar idolbilder på presidenten. Dessutom plingar det till i telefonen och ett meddelande dyker upp:
Trafiken är tät i Dushanbe, men märkligt nog är säkert hälften eller mer taxibilar. Och alla tillhör samma bolag, ”Jura”, som startades som en Uber- eller Yandexvariant med beställning via en app. Men som snabbt konkurrerade ut alla andra taxibolag i Dushanbe. Så nu är det lättast att bara stoppa en Jura vid trottoaren. Det finns hur många lediga som helst.
Ännu en parallell till Ashgabat är förkärleken för ”raketformade” monument. I Dusjanbe ligger ett av dem, självständighetsmonumentet lite norr om centrum, vid ett enormt stort och öde torg med triumfbågeliknande portar i tre väderstreck. Man kunde tro att detta är ett arv från sovjettiden, men det är faktiskt invigt 2022. Nedre delen är 30 meter hög för att fira 30 år av självständighet, och den övre är 91 meter för att uppmärksamma självständigheten 1991.
Inne i den nedre delen av monumentet finns ett museum, ett lite-allt-möjligt-museum med dräkter, musikinstrument, konst och historik om Dusjanbe. De enda besökarna är vi och en mamma med två barn.
Den utställda konsten är inte mycket att glädjas åt, men en tavla sätter myror i huvudet på oss. Målningen tycks föreställa några vikingaskepp i en centralasiatisk miljö, men hur är det möjligt? Visserligen tog sig vikingar i österled till ”Särkland” som de kallade de muslimska länderna. Det vet man, det var på 900-talet. Målningens titel är ”Temur Malik mot mongolerna” och avbildar en nationalhjälte i kampen mot mongolernas invasion av Centralasien. Men den skedde långt senare, på 1200-talet, och då fanns ju inga vikingar där.
Enligt historien hade staden Kujand fallit och Temur Malik och hans soldater dragit sig tillbaka till en befäst ö i floden Syr-Darja. Där byggde de båtar täckta av tyg och lera för att skydda sig mot mongolernas pilar. Alltså inte alls de vikingaskepp som är på målningen. Googles AI tolkar det som att konstnären velat förstärka bilden av strid och sjöslag och därför ställt hjälten i ett mer ”europeiskt” krigsskepp.
Man kan ta hissen upp till ett utsiktsdäck, det kostar några kronor extra men det är det värt. Inte minst för att man därifrån ser hur fantasilöst en park kan byggas när allt ska se ”pampigt” ut. Uppifrån ser man hur alla träd och buskar planterats i snörräta rader. Som soldater i en marsch.
Man ser också från tornet att Dusjanbe är en relativt liten stad, även om det byggs för glatta livet här liksom i de andra huvudstäderna.
Även i Tadjikistan har man en egen nationalhjälte från ett dunkelt förflutet, som står staty och ska verka enande. Här är det Ismael Somoni som dyker upp på ett par ställen i Dusjanbe. Han var emir (prins) och senare kung i slutet av 900-talet i det Samanidiska riket, som hade Bukhara som huvudstad. Av någon anledning blev han populär i Tadjikistan efter självständigheten och han fick flera statyer och gav till och med namn åt det nya landets valuta, Somoni.
Att försöka sätta sig in i de Centralasiatiska ländernas historia är otroligt förvirrande. Dynastier uppstår och försvinner, slag utkämpas åt alla håll, kungar mördas, ibland av sina egna barn. Egentligen finns det bara ett par gemensamma hållpunkter: Alexander den stores erövringar på 300-talet, den arabiska invasionen på 700-800-talet, mongolinvasionen på 1200-talet, Timur Lenks härjningar på 1400-talet och de ryska erövringarna på 1800-talet. Och däremellan en mängd grymheter.
Ett intressant historiskt museum i Dusjanbe är Tajikistan National Museum of Antiquities där många av fynden från utgrävningar i Penjakent är utställda. Det är bland annat mängder av smycken och andra småföremål. Men paradnumret är ett antal muralmålningar som mirakulöst bevarats då mongolerna brände ner Penjakent.
I museet hittar vi också Centralasiens största liggande Buddha. Det kan ju verka märkligt men buddhism och buddhistkloster har funnits även i dessa länder. Just den här Buddhan är i Nirvana, vilket man kan utläsa av fötternas placering. Ni minns väl?
De stora städerna i regionen tävlar om att ha den fräckaste belysningen på sina byggnader och sina fontäner. Och där sparas inget krut. Dushanbes palats ser ut som jättelika julgranar efter mörkrets inbrott.
Till sist ett tips. Vart beger man sig om man av någon anledning plötsligt behöver skaffa en bukett blommor i Dushanbe? Svar: I undergångarna vid de stora gatukorsningarna. Där finns blomsterförsäljarna.
När vi lämnar Dusjanbe korsar vi ännu en gräns och landar i Centralasiens största land, Kazakstan. Vad hittar vi där?
