Vår börjar vår rundresa i Uzbekistans huvudstad Tasjkent, en storstad med 2,4 miljoner invånare, med anor från 4000 före Kristus. Vårt hotell ligger inte i centrum, men å andra sidan är det inte helt lätt att veta vad som är centrum här. Det är mest som ett antal förstäder som sitter ihop.
Men vi har sett ut några platser vi vill besöka och de är oftast lätta att nå med tunnelbanan, ett transportmedel som Tasjkent är ganska ensamt om i den här delen av världen. Och den är oerhört billig att resa med, biljetten kostar mindre än en krona och med den kan du åka vart du vill i hela systemet.
Som inte är så omfattande i och för sig, men tunnelbanan i Tasjkent har en överraskning för långväga resenärer. Vissa stationer är spektakulärt utsmyckade med häpnadsväckande konst, märkliga lampor, glaskreationer och spejsade teman. Så det är en upptäcktsresa i sig att bara åka och hoppa av på stationerna längs vägen.
Till vårt första mål ovan jord promenerar vi ett par kilometer i 30-gradig värme. Vi är på väg till den stora marknadsplatsen Chorsu som ligger i och runt en stor cirkelformad byggnad med kupoltak. Efter att ha gått ett bra tag tycker vi att vi ser den och styr stegen dit. Men där står det ”SIRK” på taket och det visar sig vara en stängd och öde cirkuslokal, så vi får traska vidare.
Så småningom dyker det upp bås med kläder och vagnar där nötter och kryddor väller fram ur påsar på flaket. Ju närmare den stora marknadsbyggnaden vi kommer desto tätare mellan stånden och hetsigare tempo. När vi väl är inne under den väldiga kupolen möter oss oändliga rader av köttdiskar. Större och mindre delar av lår, skuldror, filéer och inälvor ligger i högar på diskarna. En man visar stolt upp sina leopardfärgade korvar, ”Horse meat!” ropar han glatt.
På andra våningen säljs kryddor, konfekt och bröd. Här finns också ett par bagerier där eldar brinner i ugnar som är så stora att bagarna traskar in i dem med bröden som ska gräddas.
Uzbekistan verkar sträva efter att få någon slags central roll inom islamisk kultur, och man har nyligen byggt en gigantisk kopia av ett mausoleum så som de ser ut i Buchara eller Samarkand. Det är ett ”Islamiskt civilisationscentrum” med museum och forskning kring islams roll inom kultur, utbildning, innovation med mera. Vi gick aldrig in där, vi hade gått långt i hettan och entrén är ganska dyr, så vi nöjde oss med att vandra runt i området, som är säte för flera moskéer, mausoleer och madrassas (koranskolor).
Det finns ändå, kanske inte ett centrum precis, men ett slags stadens hjärta som kallas boulevarden och är en promenadväg som leder från en samling administrationsbyggnader genom en park till ikoniska hotell Uzbekistan. En sovjetisk betongkoloss som ändå skojats till av att den är lite vikt på mitten.
I närheten står en staty med en man på en häst. Mannen gör en gest som inte skulle tillåtas idag. Men detta är en av flera hyllningar i Uzbekistan till en av historiens grymmaste härskare och erövrare, Amir Timur. Eller som han brukar kallas hos oss, ”Timur Lenk”. Han föddes i vad som nu är Uzbekistan och förde under 1300-talet en rad krig som skapade ett stort och mäktigt rike. Mer om Timur berättar vi här.
Plov är troligen Uzbekistans nationalrätt. Den finns på alla restaurangmenyer, vissa ställen serverar bara Plov. I grunden är det samma rätt som pilaf, ris med grönsaker och kött. Vi besöker Tasjkents obestridliga plovtempel Beshqozon, en jätterestaurang där plov tillagas i stora baljor mitt bland besökarna. Vi väljer en av de enklare rätterna och kan konstatera att det smakar helt förträffligt. Faktiskt den godaste plov vi får på hela resan.
Vi hör talas om att det finns en koreansk befolkning i Uzbekistan och att Tasjkent har en koreansk community. Bakgrunden är att folk från Korea flyttade till södra Sibirien på 1800-talet för att hitta land att odla och leva av. Men hundra år senare beordrade Sovjetunionens ledare Josef Stalin att de 500.000 koreanerna i landet skulle tvångsdeporteras till Centralasien, paranoid som han var misstänkte han att de var spioner. Och korkad som han var visste han inte att koreanerna hatade japanerna för att de ockuperat Korea.
Koreanerna började konstruera bevattningsanläggningar och etablerade sig som risbönder i sina nya hemländer. I dag beräknar man att ca 150 000 koreaner bor i Uzbekistan, Kazakstan, Kirgizistan och Tadjikistan. Deras närvaro idag märks mest på att det finns utmärkta koreanska restauranger i städerna. Vi tog tunnelbanan till de södra delar av Tasjkent där koreanerna sades bo. Men när vi kom dit var det ett skinande nytt restaurang- och butiksområde på båda sidor om en framforsande kanal. Och det hette ”Seoul mun”, men några koreaner såg vi inte till där.
