Bussen mellan Buchara och Samarkand kör väldigt snabbt och ligger i omkörningsfilen mest hela tiden. Men plötsligt svänger en stor långtradare ut och busschauffören tvärbromsar så att vattenflaskor och väskor far i luften. Vid nästa rödljus blir det konfrontation , båda förarna skriker och gestikulerar vilt. Sen kör vi igen och allt är lugnt. Vi är i Uzbekistan, Centralasien.
Centralasien, eller ”Stanländerna” som vi kallar dem är Uzbekistan, Kazakhstan, Tadjikistan, Kirgizistan och Turkmenistan. Alla före detta ”delstater” i Sovjetunionen, och självständiga i och med dess upplösning på nyårsafton 1991. Unga stater alltså, men med en hel del sovjetiskt gods i garderoben.
Det märks i arkitekturen: Svulstiga betongpalats, patriotiska minnesmärken och märkliga futuristiska monument. Och i styrelseskicket: Flera nya stater behöll sina tidigare ledare för kommunistpartiet och fortsatte med enpartisystem och fejkade val. Värst är Turkmenistan som står ut som en sentida arvtagare till Albanien eller Nordkorea, en sluten diktatur utan moral eller vänner.
Geografiskt har länderna mycket lika förutsättningar, det är en hel del torrt stäppland, öknar och ofruktbara bergskedjor. Flera städer som till exempel Buchara, Samarkand och Merv (dagens Mary i Turkmenistan) föddes som oaser och knutpunkter för kamelkaravanerna längs Sidenvägen. Och de växte med hjälp av de rikedomar, guld, kryddor och siden från Kina som fördes västerut under tusen år
Folken i istanländerna kom, med ett undantag, ursprungligen från Sibirien och Mongoliet, och talade ett ursprungligt turkiskt språk. Senare folkvandrade de ner till Centralasien, och ännu senare vidare till dagens Turkiet. Undantaget är Tadjikistan där invånarna talar ett persiskt språk. Det gör ingen praktisk skillnad för oss, eftersom vi inte behärskar något av språken. Dessutom använder man här av tradition oftast det kyrilliska alfabetet, så resenärer behöver telefoner med både kamera och översättningsprogram för att kunna förstå information och kommunicera.
Men även om man på senare år verkat för en övergång till latinska bokstäver så är språket svårförståeligt. Det här anslaget i en buss i Uzbekistan lyckatdes vi tyda först när vi kom hem:
Och vad står det då? Jo:”KÄRA PASSAGERARE
Det är inte tillåtet att stiga på bussen i berusat tillstånd, att knäcka jordnötter i kupén, att sitta utan skor eller att ta med sig en stor väska eller ett djur in i kupén.”
Vi reste under en månad runt i Centralasien, mest i Uzbekistan, som har de bästa förutsättningarna för turism vad gäller sådant som kommunikationer, invånarnas engelskakunskaper och förstås några av de mest eftertraktade resmålen. Men varje land har sina överraskningar och dem vill vi naturligtvis också tipsa om.
På nästa sida börjar vi resan i Tasjkent, Uzbekistans huvudstad, vårt första möte med svulstig sovjetarkitektur, Plov och män i brinnande ugnar.
