Mellan svenska Roslagen och finska Åbo ligger Ålands skärgård som en bro mellan länderna. 6 700 öar som bland annat har det gemensamt att de faktiskt inte fanns för 10 000 år sedan. Sedan dess har landhöjningen fått dem att stiga upp ur havet som ett omvänt Atlantis.
Vårt beslut att besöka Åland var väldigt spontant, från idé till plan tog det bara någon dag. Vi hade båda var för sig besökt Mariehamn tidigare, men resten av Åland visste vi inte så mycket om. Men redan på vägen upp genom Sverige började vi undra om det hela var så smart…
Men turligt nog klarnade det upp redan när vi satt på färjan mellan Grisslehamn och Eckerö. Vi valde den rutten för att den är den snabbaste vägen till öriket.
Att köra från färjeläget till ”huvudstaden” Mariehamn tar bara en halvtimme, men man kan även åka kommunal buss eller cykla. Vägen ringlar lugnt genom det ljusgröna midsommarlandskap man känner igen från barndomens somrar. Vi känner oss skönt avstressade och lunchar i Öra.
Åland är lätt att tycka om för landskapet är så likt det svenska, med både skogiga delar som påminner om vårt lantliga inland och en skärgård med mjuka granitklippor. Men Åland är samtidigt helt unikt i Europa, vilket beror på en historisk slump. Från 1500-talet och trehundra år framåt var Åland en del av Sverige, vilket ju även Finland var. Men 1809 tvingades Sverige lämna Finland i en fredsuppgörelse med Ryssland.
När Finland blev självständigt 1917 ville många ålänningar tillhöra Sverige, något som det finska styret absolut motsatte sig. I Nationernas Förbund, föregångaren till FN, beslöts då att Åland skulle bli en neutral och demilitariserad region med stort självbestämmande. Men tillhöra Finland.
Mariehamn är en liten och småskalig och väldigt grön stad. Stora trädgårdar med höga träd omger villorna som kantar de stilla gatorna. Även lägenhetshusen är små, låga och villaliknande.
Staden ligger på en udde som är smal och lång i nord-sydlig sträckning, och ungefär mitt på delas den av den förhållandevis breda Esplanaden, som är två parallella gator med dubbelriktad trafik och ett brett promenad- och cykelstråk mitt i. Det kantas av en allé med höga lindar planterade i sex (!) rader. På kvällen fylls lindarnas frodiga kronor av snattrande kajor.
Det finns även en nord-sydlig esplanad, men den är mer som två vanliga gator.
Längs stränderna på halvöns västra och östra sida löper kajer. Vårt första hotell ligger vid den västra kajen, nära den imponerande fullriggaren ”Pommern” och Sjöfartsmuseet. Lite längre söderut finns terminalerna för de stora färjorna från Tallink Silja Line och Viking Line. I övrigt är västra kajen ganska ointressant.
Men eftersom sjöfarten är det som kommit att definiera och dominera näringen på Åland är Sjöfartsmuseet ett givet besöksmål. Biljetten ger även tillträde till Pommern, även den ett museum över seglingsepoken och de sjöfarandes villkor.
Sjöfartsnäringen på Åland startade när örikets bönder på 1800-talet började frakta sina varor allt längre bort, ända till marknaderna i Stockholm och Åbo. Sådana seglatser tog flera dagar, så båtarna tenderade att bli större och större för att frakterna skulle bli billigare. Och rutterna blev längre, snart skeppade man ved och jordbruksprodukter över hela Östersjön.
Så småningom växte ett rederiväsen fram och man köpte in stora segelfartyg, fullriggare, för att kunna segla till Australien och hämta spannmål för export till Europa. Mariehamn var hemmahamn åt den sista handelsflottan med stora segelfartyg.
Den östra kajen i Mariehamn har en helt annan karaktär än den västra. Här finns flera restauranger, superflotta hotell Arkipelag, aktiviteter och promenadstråk. Och i dess norra del hittar vad vi nog tycker är det mest spännande området. Det kallas Sjökvarteret och är ett gytter av verkstäder, båtbyggerier, museer, kajer med vackra skepp och restauranger.
Här i en skeppsbyggarhall hittar vi ett riktigt stort bygge, det nästan helt färdiga skrovet av en galeas som redan är döpt till Emilia. Byggd av dansk ek blir längden imponerande 32,5 meter när bogsprötet är monterat. Det här är ett kulturprojekt som ska bevara båtbyggartraditionen på Åland och lära ut skutsegling till dagens ungdomar. Vi träffar Magnus från Alingsås, en av båtbyggarna, som berättar att projektet startade för sex år sen. Skrovet planeras att sjösättas senare i sommar (2026) och helt färdig och utrustad ska Emilia vara 2027.
Vår plan, och en stor anledning till att det blev just Åland, är att göra en cykeltur genom flera öar för att till slut ta färjan till Kökar, en ö sydost om, och lite utanför de mer centrala öarna. Och där ska vi fina midsommar innan vi cyklar tillbaka till Mariehamn igen.
Vi börjar med att hyra cyklar, elcykel till V som inte cyklat längre sträckor på några år, och en enkel sjuväxlad hoj till mig som är van långcyklare. Och så kör vi en testrunda ut från stan och söderut förbi sömniga villaförstäder och passerar Tunngrund, Granholm och Rödgrund, över broar och vägbankar. Det går bra, fast jag är inte helt bekväm med min cykel. Men när vi når Nåtö vänder vi om och cyklar tillbaka igen.
Då märker vi att vinden friskat i och nu kommer den rakt framifrån. För V på elcykeln gör det inte så mycket, men jag får kämpa rejält i motvinden. Till slut är vi i alla fall tillbaka vid hotellet och kan vila en stund innan det är dags för middag. Jag känner mig lite konstig och går och lägger mig tidigt och somnar snabbt. Nästa dag är det dags för den långa cyklingen.
