Av olika, bland annat logistiska skäl tar vi oss nu till Kazakstans förra huvudstad Almaty*). Första intrycket är att det är en stad där det ryska inflytandet är starkt, och att man inte som man gjort på annat håll upprustat eller rivit gamla sovjetiska byggnader, utan låtit dem förfalla även när det står inne i centrum. Samtidigt innebär det att stadsbilden fortfarande är öppen och ljus, det är inte så många höghus som skymmer himlen.
*) Den nuvarande heter Astana.
Vi bor i ett stort och bastant och tydligt sovjetinspirerat hotell hyfsat centralt. Utlovad restaurang och bar är stängda, men första kvällen är frukostrestaurangen, en stor rotunda, abonnerad av ett bröllopssällskap. Smäktande toner ljuder därifrån och några par dansar tätt omslingrade. Som i en gammal film.
Hotellet ligger alldeles intill en stor, vacker och berömd park, ”Парк им. 28 гвардейцев-панфиловцев” eller ”28 Panfilov Guardsmen Park”. I dagligt tal bara Panfilov-parken. De ”28 väktarna” var soldater som dog i försvaret av Moskva i november 1941. Parken innehåller följdriktigt en del högstämd patriotisk utsmyckning, som en ständigt brinnande gaslåga, reliefer med grinande soldater och dramatiska gester. En portal vid ett militärhistoriskt museum ser så sovjetisk ut som det bara är möjligt.
Men i parken hittar man också Himmelsfärdskatedralen, en vacker ortodox kyrka byggd i trä och rikt dekorerad. Själv föll jag för en kakelugn med ett lantligt målat motiv på kaklet.
På en öppen plats utanför kyrkan står försäljare på rad vid små bord med fröpåsar. Kunder som köper påsarna öppnar dem genast och matar ett par hundra duvor som flaxar så intensivt att damernas kjolar fladdrar.
Vi promenerar nedför Dostyk-avenyn förbi två idrottsarenor och en sportklubb, fortsätter förbi barer och restauranger och stannar inte förrän vi passerat det spektakulära Hotel Kazakhstan med sin krona på toppen. Där bakom hittar vi linbanan som tar oss upp till Kok-Tobe, ett nöjesfält och en utsiktspunkt med bra vyer över Almaty.
På Kok-Tobe kan man förutom det obligatoriska pariserhjulet (här också!), som ingen åker i, ge sig iväg i en häftig bergbana som löper i stora slängar en bit nedför berget. Den är det många som åker i.
Eller man kan klättra på klättervägg eller fotas tillsammans med Beatles eller gå en vansklig bana uppe bland träden. Eller bara titta på utsikten. Man får se upp bara för alla barn som far omkring i olika elektriska fordon.
Väl nere i staden igen går vi västerut på Satpaev tills vi når Republiktorget, med viss möda, för det är många ombyggnader av vägar och trottoarer som tvingar ut oss på omvägar i sand. Själva torget är också lite upp och ner, här har det varit Almatys första maratonlopp och överallt blockerar scener, förstärkarlådor, sladdar och avspärrningar vägen. Ett tag tappar vi faktiskt bort varandra, men bara för en kort stund.
Den gyllene krigaren på toppen av självständighetsmonumentet kommer vi aldrig riktigt nära, men vi vilar en stund framför en fontän med lotusblommor av gul plåt. Då och då pustar ventiler ut en slags dimma över dammen. Oklart varför, men fontäner är en egen konstart i Centralasien..
Nu vänder vi norrut och passerar små trevliga gula kvarter som får mig att associera till landshövdingehusen i Göteborg. Det här är studentkvarter med många caféer och krogar, men vi får leta ett tag innan vi hittar en som serverar oss varsin kall öl. De flesta erbjuder bara kaffe eller fruktjuice.
Vi har spanat Masisso, in en koreansk restaurang inte så långt ifrån hotellet. Men vi har väl inte så stora förhoppningar om vad vi kan vänta oss där. När vi kliver in visar det sig att det nästan bara är koreanska matgäster. Ett gott tecken. Jag beställer en bulgogi och in kommer alla de fat med små tillbehör som vi känner igen från Sydkorea. Och bulgogin är nog den godaste jag ätit. Någonsin.
Att det bor många ”Koryo-saram”, alltså koreaner som Stalin förvisade från Sibirien, i Almaty är uppenbart, på den stora marknaden finns en särskild avdelning för koreansk mat!
På hemväg har det blivit mörkt och då måste vi passera en park och undrar om det är säkert. Men det visar sig att parken är upplyst och full av folk, det är helt enkelt här man hänger. Unga, gamla, barnfamiljer, parken är full av dem. Några äter medhavd mat, andra bara står och snackar i grupper. En liten flicka dansar och blåser såpbubblor.
Sen gör vi en praktmiss, men det är egentligen inte bara vårt fel. Vi har läst om en uppfödningsstation för falkar som startade för att just den arten var på gränsen att utrotas. Stationen ligger i utkanten av Almaty och varje dag klockan fem utförs där en speciell show med rovfåglar. Vi läser om detta på flera ställen och alla anger starttiden till klockan 17:00. Vi kommer dit tio minuter i fem och får veta att showen snart är över. Vi bönar och ber och blir på nåder insläppta för att få se och fota avslutningen.
Efteråt får vi en pratstund med Pavel som leder showen och har tränat fåglarna. Under showen som går ut på att de stora fåglarna kommer till honom på kommando, är han skojfrisk och livlig. Men när vi på tu man hand vill prata om fåglars rätt att vara fria är han en fullblodscyniker som hävdar att tiden är ute för alla vilda djur. Allt går åt helvete och det är ingenting att göra något åt. Men vi får en fin demonstration av jaktfalkarna av hans assistent, och sen kollar vi på voljärerna med stora fåglar, falkar, örnar och en stor lammgam. Två sömniga ugglor finns där också.
Vår resas slutmål närmar sig nu när vi passerar vår sista centralasiatiska gräns. För oss blir det också något av en känslomässig gräns som vi passerar!
