”Om du nånsin kommer fram till Samarkand” sjöng Thorstein Bergman. Och nu är vi där. Efter en lång bussresa från Buchara så kom vi faktiskt fram till Samarkand. Och blir överraskade av all grönska som väller fram från parker, alléer och trädgårdar. Samarkand är en grön stad. En storstad med hektisk trafik och stressade människor, men som ändå känns harmonisk på något sätt.
Fast det börjar inte alls bra. Samarkands nya busstation ligger en bra bit utanför city och vi kallar på en Yandex-taxi för att ta oss in. Men föraren hittar inte till hotellet trots gps. Han stannar vid en annan taxi, dealar med föraren där och sticker iväg. Vi åker vidare två kvarter och krävs på mer pengar än för hela resan in från busstationen. Lurade!
Fast trasslet fortsätter på hotellet som vill ge oss ett rum som vi inte har bokat och inte vill bo i. Den fajten vinner vi, men därefter blir stämningen varje gång vi kliver in framför receptionen lite dämpad. Det bryr vi oss inte om utan ger oss raskt ut för att utforska staden.
Alldeles utanför hotellet börjar en bred boulevard, ”Universitetsboulevarden”, som kan ses som en slags stadens ryggrad. Här finns universitetet och många andra utbildningslokaler. Studenter och andra flanerar gärna under de höga träden som i flera rader kantar promenadvägar och bilvägar. Boulevarden anlades av den ryska administration som tog över efter att tsar Alexander IIIs styrkor intagit Samarkand 1868. Den betraktades då som en slags gräns mellan den gamla muslimska staden och den nya, ryska.
Vi promenerar Universtetsboulevardens alla 128 meter, och i dess andra ände hittar vi en jättestaty av en sittande man i orientalisk rock. Den föreställer Timur Lenk, som gjorde Samarkand till huvudstad i sitt imperium. Forskare har varit oense om huruvida han på något sätt var släkt med mongolhövdingen Djingis Khan, men själv var han övertygad om att hans arv var att återupprätta det rike som Djingis skapade. Och han skulle vara lika grym som Djingis, man uppskattar att mer än 10 miljoner människor dog under Timurs erövringskrig. När hans rike var som störst sträckte det sig från nuvarande Turkiet och Egypten i väster till Tibet och Indien i öster.
Timur dog under ett fälttåg (självklart) som syftade till att erövra Kina. Han kom bara till Kazakstan där han avled i lunginflammation år 1405. Idag vilar han bland släktingar i ett stort mausoleum inte långt ifrån sin staty. Det som syns på bilden är gravstenar, kropparna finns i en krypta under golvet.
När man öppnade Timurs grav 1941 fann man en inskription som löd: ”När jag återuppstår ska världen darra.”
Turismen i Samarkand handlar i sort sett huvudsakligen om en enda plats, Registan, där tre enorma byggnader bildar ett imponerande torg. Så imponerande att man anlagt en stor trappa mitt för platsen där människor dag som natt sitter och betraktar underverken.
Byggnaderna är tre enorma madrassas, till vänster Ulugbek Madrassa (igen!), i mitten Tillakori madrassa och till höger Sherdor madrassa. Torget mellan dem var en gång en myllrande handelsplats på Sidenvägen.
Men det finns annat att upptäcka i staden. Shaki Zinda-nekropolen är en begravningsplats där kungliga och adliga personer vilar i praktfulla mausoleer täckta av glaserat kakel och med överdådigt vackra interiörer. En ”de dödas stad” som tyvärr är så överhopad av turister att det ofta är svårt att ta sig fram.
Ett annat och mer intressant mausoleum ligger på en ganska isolerad plats i den gamla stadsdel som kallas Afrosiab. Det knyter an till en berättelse vi faktiskt känner igen från Bibeln. Den handlar om profeten Daniel, som var ättling till kung Salomo men satt i persisk fångenskap hos kung Nebukadnessar. Han var en uppskattad drömtydare och kunde förutspå framtiden. Men han övergav aldrig sin judiska tro och för det blev han kastad i en lejongrop. Varvid Gud ingrep och lejonen blev fromma som kissekatter.
Daniel är profet även inom Islam och enligt en legend hittade Timur Lenk hans grav och fraktade hem benen till Samarkand. Men den döda kroppen fortsatte växa och växa, och den som idag besöker hans mausoleum får till sin häpnad se en tjugo meter lång kista. De troende går runt kistan och vidrör det svarta sammetstyg som täcker den. Men man får inte stanna, då får man en tillrättavisning av den gamle mannen som vaktar mausoleet, och som också leder bönen.
Några hundra meter norr om Registan-torget står Uzbekistans förste president Islam Karimov staty. Det var skumma dealar med hans dotter som svenska Telia var inblandat i, och som gällde mutor för miljonbelopp. Idag heter presidenten Shavkat Mirziyoyev och är typiskt nog också en partigängare från Sovjettiden. Internationella bedömare menar att inga val i Uzbekistan går rätt till och att medborgarna inte har något inflytande i den politiska processen. Ändå anses Mirziyoyev ha moderniserat landet och skapat bättre relationer med omvärlden.
Sista dagen i Samarkand tar vi oss ut till en mindre by som heter Konigil. Där finns en slags konstnärsby och i själva centrum av den en intressant pappersfabrik som använder en urgammal teknik för att framställa papperet. Den bygger på vattenkraft och bokstavligt talat hantverk. Det går inte fort, men pappret sägs vara hållbart i flera hundra år.
Den här metoden att göra papper kom till Uzbekistan via Sidenvägen på 700-talet. Råvaran är bark från mullbärsträdet som rensas och kokas i stora kittlar. Därefter mals det i vattendrivna stampkvarnar till en grå massa som löses upp i vatten. Man fångar upp den blöta massan i ett nät och pressar och torkar den. Till sist poleras den slät med marmorsten, kohorn eller snäckskal. Resultatet blir ett mycket vackert papper.
På annat håll i byn driver vattnet en oljekvarn, där man tillverkar matolja av sesamfrön, solrosfrön, aprikoskärnor och linfrö. Vi uppskattade inte riktigt smaken av oljan, men den är säkert nyttig!
Innan vi lämnar Samarkand lyssnar vi på den här blinde sångaren på trappan till matmarknaden, som ackompanjerar sig själv på tritar..
Nu hoppar vi tillbaka i tiden en vecka för att besöka ett märkligt land som på något sätt tappat kontakten, kanske på grund av sin förste presidents bisarra nycker. Välkomna till Turkmenistan!
