Från Almaty tar vi bussen mot vårt sista resmål, Kirgizistans huvudstad Bishkek. En stad som friskt blandar både gammalt och nytt. Det är första och enda gången under resan vi ser gamle Lenin stå staty, och vi får veta att anledningen till att den inte plockats bort är att det stiftades en lag för att skydda den. Den anses vara en del av landets kulturtradition.
Kirgizistan är det enda landet i regionen som har en någorlunda fungerande demokrati. Och det verkar bero på att det under åren efter självständigheten uppstod konflikter som mynnade ut i stora protester och till och med ett inbördeskrig. För att få fred krävdes garantier om medinflytande och demokrati, och det verkar hålla hyggligt. Vi vet ju inte säkert om det har med den saken att göra, men Bishkek verkar vara den stad där invånarna ser gladast ut.
Bishkek har såklart också sin beskärda del av stalinistiska betongpalats, svulstiga minnesmärken och jättehöga flaggstänger. Och självklart en nationalhjälte till häst, den här heter Manas och är en mytisk figur i ett gammalt epos som efter självständigheten gång på gång har använts för att skapa enighet i landet. Kirgizistans tredje största stad Jalalabad döptes om till Manas 2025, flygplatsen i Bishkek heter Manas, och så vidare.
Manas ska ha varit nomad och krigare, tydligen ett eftersträvansvärt ideal för dagens unga Kirgizer.
Intill Manasmonumentet, på Ala-Too-torget som är stadens hjärta sitter folk, kanske mest ungdomar, på bänkar och trappor och mumsar medhavd fika och kollar på folklivet. Stämningen kan nog betecknas som uppsluppen!
Vårt hotell ligger i en del av staden som ser ut som en förort under uppbyggnad, men man behöver bara gå över en väg så är man i centrum. Vi passerar en arena och en fotbollsstadion, kollar på ekorrar i vackra ekparken och köper take-awaykaffe i gallerian vid Ala-Too. Och slår oss ner vi också.
En annan fin plats att besöka är platsen framför Filharmonien med vackra planteringar och vattenkonst. Många ungdomar här också vilket kan bero på att Bishkeks internationella universitet ligger här intill.
Framför filharmoniens hus står…ja ni gissade rätt, Manas.
Bishkek kändes nog som den mest moderna staden av de vi besökte. En riktig stad, relativt fri från svulstiga fantasipalats. En stad vi kunde känna igen oss i.
Bishkek är ingen jättestor stor stad, men trafiken är bland det värsta vi sett. Ideliga trafikinfarkter, hopplösa korsningar där bilar från alla håll försöker komma igenom samtidigt, och en ständig blåsorkester av signalhorn.
Vår sista dag i Bishkek gör vi en lång utflykt i de omgivande bergen. De är inte lika dramatiska som Hissarbergen, men ändå innehåller överraskningar. Först är det en hängbro som kanske inte har någon egentlig betydelse för det lokala transportnätet, utan bara är en läskig upplevelse för turister. Den är lång och gungig och leder över en djup ravin, och det är långt ner till botten.
Men hängbron klarar alla och vi far vidare till en slags camp på en bergssluttning. Små runda hus som väl ska påminna om yurtor klättrar på slänten ovanför en matsal som ser ut som en jättestor yurta. Här äter vi en ”traditionell nomadlunch” med ungefär samma soppa som kallas ”Laghman” och som vi ätit många gånger. Klar buljong, nudlar och kokta köttbitar. Även brödet ”boorsok” har vi smakat tidigare, stekta små degbitar som smakar som donuts. Till lunchen får man alltid en sallad som mest består av fräscha och söta tomater.
Men sen kommer vattendelaren – fermenterad hästmjölk. Några i sällskapet grinar men dricker, någon är äcklad. Själv tycker jag att det smakar surt på ett lite obehagligt sätt.
Vi avslutar i naturparken Ala Archa med linbana upp till en utsiktsplattform med vackra vyer över omgivningarna. Och därefter blir det rundvandring på egen hand i naturen. Men det är inte så idylliskt som det låter, parken är en blandning av natur och familjenöje och besökarna är många, så någon meditativ naturupplevelse är det knappast. Men vi får frisk luft i lungorna och får fota några söta små röda ekorrar på väg att få vinterdräkt. Så vi är nöjda!
