I verkligheten är ordningen nu att vi från Khiva tar oss in i Turkmenistan. Men det är en så speciell upplevelse att vi återkommer till den lite senare. I stället hoppar vi fram till nästa stad i det uzbekiska pärlbandet av städer längs Sidenvägen, Buchara. Det är kanske den mest turistiska av dem, men å andra sidan är den mer inbjudande och mer som en vanlig stad, med caféer och restauranger.
Vi bor fantastiskt centralt i Buchara, när vi öppnar sovrumsfönstret på morgonen möts vi av den här utsikten:
Bucharas sevärdheter ligger lite överallt och inte bakom en stadsmur. Det har det goda med sig att vi ser mer av staden, både dess torg och dess bakgator. Vi hittar ett härligt hängställe vid Labi-hauz, en damm med uteserveringar runt om. Sådana dammar finns vid många gamla religiösa byggnader, men bara här är det vatten i den. Svalkande och mysigt efter en dags promenader i värmen!
Det är moskéer och madrassas som är huvudnumren även i Buchara. Bara några steg från hotellet hittar vi de berömda Abdulaziz Khan Madrassa och Ulugbek madrassa som ligger som spegelbilder av varandra på varsin sida om gatan. Ulugbek som byggdes 1417 är den äldsta existerande madrassan i Centralasien.
En madrassa är i grunden en koranskola, men då Ulugbek härskade var det snarast en typ av universitet, här studerades matematik, astronomi, filosofi och medicin. 80 studenter bodde och verkade här, flera av dem söner till samhällets elit som skulle fostras att bli nästa generations ledare. På porten står ingraverat: ”Det är obligatoriskt för varje muslimsk man och kvinna att utbilda sig”. Ulugbek, som var sonson till Timur Lenk var själv en av sin tids främsta astronomer.
Kalyan- (eller Kalon-) minareten är för Bukhara vad Kalta Minor är för Khiva, en ikonisk byggnad som syns över stora delar av staden. 48 meter hög, byggd 1127 och använd inte bara för att kalla de troende till bön utan även för att varna för fara eller samla folk till möte där khanens beslut skulle läsas upp. Tornet skadades när Röda Armén anföll och intog Bukhara 1920, men restaurerades åren därpå.
Vad som däremot i samma anfall lades i ruiner för all framtid var Ark, Bukharas fästning med murar liknande dem runt Khivas Itchen Kala. Där finns idag bara en administrativ byggnad och öppna utgrävningar. Det är knappast värt ett besök.
Inte långt ifrån Ark hittar vi Bolo Haouz-moskén, en ovanlig och vacker byggnad där ett utskjutande tak över entrén och ett bönerum utomhus bärs upp av tjugo snidade och utsirade träpelare. När vi kommer dit är det fredagsbön, och de troende knäböjer bakom en sjö av skor.
I Bukhara fanns förr också en stor och betydande judisk befolkning, vilket idag kanske verkar märkligt. Men förr levde muslimer och judar oftast i respekt och samförstånd, och i Buchara fanns sedan över tusen år en betydande judisk folkgrupp. Somliga menar att de kom dit redan efter den babyloniska fångenskapen, men troligare är att de som köpmän attraherats av sidenvägens rikedomar.
Vi besöker de judiska kvarteren som idag inte visar många spår av historien. Vi hittar en liten synagoga som är stängd och låst, och i ett intilliggande hotell som tidigare var ett judiskt köpmanshus visar man upp rum med gamla föremål och fotografier från förr. De flesta judarna i Buchara flyttade utomlands efter Sovjetunionens fall, många for till USA.
En överraskning och ett fantastiskt fint litet fotomuseum råkar vi på i gränderna i den tidigare judiska staden. Det är verk av fotografen Shavkat Boltaev som ställts ut. Boltaev avled för några år sedan och hans familj hedrar hans minne med bilderna, som huvudsakligen är från Buchara, men också från hans resor i östeuropa. Han har en suverän formkänsla, så detta museum får man inte missa!
Chor Minor är en liten moskéliknande byggnad som är ett överraskande populärt utflyktsmål. Det är egentligen en madrassa, men de flesta av rummen är förstörda och bara grunder finns kvar. De fyra tornen är minareter, men bara en går att gå upp i, de övriga används som förråd. Ibland har man tolkat dem som representanter för fyra religioner, islam, kristendom, zoroastrism och buddhism. I själva moskébyggnaden hittar man nu en souvenirbutik. Intill kan man hitta ett bås med överraskande mycket sovjetprylar.
I Uzbekistans städer är det så här års fortfarande hett på dagarna, och folklivet kommer inte igång förrän solen gått ned. Men då händer det mycket, och inte mist får barnen leva ut sin lust att dansa.
Nu är det dags att beöka den tredje av Uzbekistans sidenvägsstäder, den legendomspunna Samarkand. Men finns sagoskimret kvar?
