Men hela planeringen runt cyklingen sprack. Nästa morgon har jag åkt på en rejäl förkylning och känner direkt att jag inte klarar av att cykla ens hundra meter. Snabbt får vi planera om, och det får bli bil och bilfärja till Kökar i stället. Färjan dit från Fasta Åland går bara två gånger om dagen så vi har redan bokat övernattning i en stugby på Svinö nära färjeläget. Vi kör dit i lugnt tempo och stannar på vägen för lunch och rundvandring på Amalias Limonadfabrik där kaféet serverar en alldeles förträfflig pizza.
Man kan bo på Amalias B&B men eftersom vi hade tänkt cykla ville vi komma så nära färjeläget som möjligt, och då var det närmaste Svinö stugby, en ganska stor anläggning med många hus och en restaurang. Det var kanske fel val sett till komfort, men stugbyn skulle visa sig ha ett hemligt trumfkort!
Svinö stugby ligger vackert vid vattnet (fast egentligen ligger ju det mesta på Åland nära vattnet) och har campingstandard, det vill säga bara rinnande vatten och toa/dusch i en central byggnad. Det är rent och fräscht, men den verkliga överraskningen är restaurangen. Stället drivs av en filippinsk familj och på menyn står läckra filippinska rätter. Baeng svänger till en fantastisk middag som vi sent ska glömma!
Färjan till Kökar är av typisk skärgårdsstorlek och har en enkel servering där man kan köpa smörgåsar, bakverk och kaffe, vilket känns bra, för vi hann inte äta frukost i stugbyn. Efter cirka 2,5 timmar angör vi färjeläget på Kökar och därifrån är det bara en halvtimmes bilfärd till andra sidan ön där vårt bokade hotell ligger.
Brudhäll heter det, ett av de tjusigaste hotellen på Åland utanför Mariehamn. En faluröd byggnad alldeles nere vid ett sund där fritidsbåtar pilar förbi hela tiden. På en inbjudande brygga dukas bord och stolar som tillhör hotellets trevliga restaurang med intilliggande bar. Många av gästerna har nog sökt sig hit för att fira midsommar, men det blir aldrig trångt eller stökigt.
Midsommar på Åland är ett kapitel för sig. Det är ju egentligen bara i Sverige och Finland man firar denna högtid, och i Finland är det väldigt seriöst, de flesta butiker och restauranger är stängda.
Själva ceremonin med uppresning av midsommarstången ska äga rum på en kulle några hundra meter ifrån hotellet, så förväntansfulla ger vi oss av dit.
Sista biten klättrar vi uppför en smal stig till en platå där den imponerande långa midsommarstången ligger utlagd och lövad. Den har en ovanlig form, en vi aldrig har sett tidigare, och vi tänker att det kanske är en åländsk variant. Men senare ser vi andra som mer liknar dem man ser i Mellansverige. Så denna är speciell.
Snart fylls platån med finklädda midsommarfirare och vid en stor sten skapas en kransverkstad och hittills ser allt ut som vi känner igen från Sverige. Men när stången reses kommer överraskningen. Den är så hög och tung (stål?) att foten sitter i en slags vinsch, och en man pumpar upp den i upprätt läge.
Alla åskådare applåderar och sedan sjungs Ålands ”nationalsång”, tre verser i typiskt pampig nationalromantisk stil. Och det är egentligen allt. Inga danslekar. Inget fika. Lite mingel på berget och sen går alla hem. Lite snopet är det.
Vi gissar att kvällen nog kommer att bli livligare på bryggorna och i båtarna, men även det kommer på skam. Natten är lugn och tyst på Kökar. Det sägs att det är dans fram till klockan 03:00 borta vid frivilliga brandkårens hus, men dit är det är för långt att gå för oss gamlingar.
