Ännu en gränspassage. Vi tar bussen från Samarkand mot gränsen till Tadjikistan. Där får vi hoppa av, ta våra väskor och först gå igenom utpasseringen från Uzbekistan, sen promenera 100 meter över ingenmansland och så gå igenom inpasseringen till Tadjikistan. Varje gång får man visa passet ungefär tio gånger. Men den här gränsen är betydligt smidigare än i Turkmenistan. Väl inne tar vi en taxi till gränsstaden Penjakent, en gång en mycket viktig kommersiell och kulturell knutpunkt på Sidenvägen, men idag en dammig småstad.
Att passera en gräns och skaffa pengar i det nya landets valuta är alltid ett vågspel, men Penjakent tar nästan knäcken på oss. Här finns fullt av bankomater men vi får inte ut pengar ur någon av dem. Vi är hungriga och törstiga och frågar alla vi möter om var vi kan växla eller ta ut pengar. Till slut förstår vi att vi måste gå längre bort mot stadens marknadskvarter, och där hittar vi äntligen en snäll bankomat. Och vi kan gå därifrån med sisådär 200 000 somoni. Ungefär 200 kronor.
Vårt hotell verkar ha övertagits för en billig peng av någon som gått i konkurs. Det är stiligt med stora fönster och blanka golv. Men tittar man närmare ser man att golvplattor är spräckta, stora tomma ytor gjorts mindre genom att man placerat ut rader av stolar som ingen sitter på, sängbord och sänglampor saknas i rummet och toalettpappret är av någon slags gummiartat sandpapper. Dessutom är frukosten nog det snålaste vi upplevt. Men vi kompletterar med egen inköpt yoghurt så vi överlever.
Många turister besöker Penjakent, men nästa ingen bor över här. Ofta åker man från Samarkand för en utfärd genom något som kallas ”Sju sjöar”, ett vackert vattenlandskap i de höga bergen öster om staden. Det gör vi också, och det är verkligen speciellt. Vi kör igenom små grå byar som hukar under de taggiga bergstopparna. Vi möter getflockar med herdar som bär stora risknippen på ryggen och talar i mobiltelefon. Vi ser världen spegla sig i de klara fjällsjöarna.
Det är bara ett problem. Mat. Vi har en privat chaufför och en engelsktalande guide med oss, men de har tydligen haft förhoppningen att vi skulle kunna äta lunch i en restaurang som ligger vackert placerad vid en av sjöarna. Men det går av någon anledning inte alls. Det slutar med att vi transporteras hem till chauffören där vi bjuds på traditionell lunch i ett slags tält med ett upphöjt golv täckt av mattor och kuddar. Härlig sallad, te, läcker stekt potatis och biffkött langas fram och jösses vad vi njuter!
Här ser ni en liten filmsnutt om hur det är att köra omkring i de tajikiska bergen:
Tillbaka i Panjakent står vi inför samma problem som i Nukus i Uzbekistan, var kan man äta? I små, fattiga städer finns inte underlag för särskilt många restauranger, men vi får rådet av vår hotellportier att besöka Beshazor. På Googlekartan ser det ut att vara ett hotell, men nejdå, säger portieren, hostel och restaurang. Vi har gott om tid så vi tar en rundtur i staden först. När vi viker av från den stora genomfartsgatan är vi plötsligt i ett annat land. Dammiga oasfalterade gator, små anonymt brungrå hus och ett myller av barn som lyser upp och ropar: ”Hello!” när vi närmar oss.
Lite längre fram ser vi en grupp män som står i ring runt något som visar sig vara två tuppar. De vänder sig om och tittar på oss när vi passerar men återgår snabbt till tuppfäktningen. Det har vi inte sett tidigare i den här delen av världen.
Sedan leder vägen ut i ödemarken. Vi går längs en flod som vi inte ser, på andra sidan en hög mur och därbakom någon slags stenkross. Förutom en mopedist ser vi inte en enda människa. Solen sjunker och V blir irriterad. Men plötsligt står vi framför några hus, vi letar oss in emellan dem, en man frågar vad vi vill och vi säger ”Food!”. Och vi är framme.
Beshazor visar sig vara en labyrint av rum, hus, kök, toaletter och tält med matbord. Men så visas vi ut på en bro över en damm, där det står några bord. Menyn är väl inte så spännande men vi får varsin okej shish kebab med lamm och varsin öl. Och sen vandrar vi hem i mörkret.
Det verkar som att alla städer i Centralasien måste ha en ryttarstaty och ett pariserhjul. Penjakent har inget hjul, men ryttarstatyn står utanför hotellfönstret och föreställer kung Dhewashtich som regerade i den blomstrande stadsstaten Penjakent i början av 700-talet. En äldre och kanske samtida bild av honom hittar vi senare på ett museum i Dusjanbe, dit vi nu ska bege oss.
