Att fara omkring på vägarna i Turkmenistan är ganska vådligt. Så fort man kommer utanför huvudstaden är standarden närmast katastrofal. När som helst kan man också råka ut för att en flock kameler spärrar vägen. Kamelerna hålls för köttet och för mjölken och de strövar omkring helt fritt för att beta det lilla de kan hitta i öknen. För öken är vad Turkmenistan består av.
Utanför huvudstaden Ashgabat verkar allt underhåll ha avstannat. Vägarna här är bland det värsta vi sett. Det är i princip an massa potthål med lite asfalt emellan. På huvudvägen österut från Ashgabat har man en obelagd väg och en belagd väg sida vid sida, och bilar och lastbilar kör slalom på båda, när de inte tvingas köra ut i diket.
Men även Turkmenistan är rikt på historiska lämningar från civilisationer som nu är bortglömda. Som staden Nisa, en gång huvudstad i Partien, ett iranskt rike som var lika mäktigt som Rom på sin tid. Staden byggdes på 300-talet före Kristus och förstördes av en jordbävning första århundradet efter Kristus.
Landets mest kända och omfattande historiska lämning är Merv i sydöst. Det är egentligen flera städer från olika tidsepoker, den äldsta från 4 000år sedan. Men det var först och främst en av Sidenvägens äldsta och viktigaste oas-städer. Nedvittrade stadsmurar omgärdar enorma områden, men av byggnader finns inte många kvar, Det största och mest imponerande är Stora Kyz Kala, som lär betyda ungefär ”prinsessornas fort”. Det har en speciell veckad fasad som till stor del har stått emot erosionen. Inuti finner man en öppen hall omgärdad av mindre rum i två våningsplan.
I närheten ligger Lilla Kyz Kala som ska ha haft ett liknande utseende, men det är idag nästan helt nedvittrat.
Det är märkligt att kunna vandra omkring i dessa urgamla ruiner i stort sett för oss själva, här finns inga busslaster med turister. Däremot är det mer aktivitet kring bröderna Ashkabs mausoleum, begravningsplats för två muslimska missionärer på 600-talet. Men det är människor från trakten som kommer hit för att be. De två portalerna, iwan som de kallas, byggdes långt senare, ovanligt nog bakom själva gravhusen. Dekorationerna anses ha en persisk typ av utformning.
Merv är alltså flera städer från olika tider, men de ryms huvudsakligen innanför ett stort område med bastanta murar omkring. Det mesta verkar vara orört av arkeologer, så det är en massa spännande historia som väntar på att bli upptäckt här.
Det centrala fortet i Merv, Erk Kala ligger på områdets högsta kulle och ser inte särskilt imponerande ut idag. Dödsföraktande besökare klättrar uppför de branta sidorna för att få bra utsikt.
I den intilliggande byn Bayramali stannar vi till vid Sultan Sanyar-mausoléet på ett litet torg invid en moské. Ahmad Sanyar som sägs vila i kistan i denna öppna byggnad var härskare i Seldjuk-imperiet på 1100-talet. En mamma med tre döttrar går flera varv runt graven medan vi hör en nästan viskande röst som visar sig vara ett oerhört diskret böneutrop. Sedan blir vi omringade av nyfikna som undrar var vi kommer ifrån och vill att vi ska fotografera dem. Turister är nog ganska sällsynta här.
I Turkmenistan har man ett speciellt förhållande till sina hästar, och man följer en strikt tradition i sin avel. Ston får gå i halvvilda flockar och hitta sin föda själva, medan hingstar matas med proteinrik kost. Resultatet är en mycket slank häst, men stark och uthållig.
Det talas gärna om en särskild turkmenisk häst, men egentligen är det en utdöd ras. De djur vi ser här idag är avlade för att likna denna försvunna häst. De är mycket respekterade och älskade. I de andra länderna äter man gärna hästkött vilket är hädiskt och helt otänkbart i Turkmenistan. ”Vi äter inte våra vänner” säger turkmenerna.
Här visar de upp en häst med ovanligt utseende. ”Blond and blue-eyed” säger de stolt.
Vad lämnar vi detta land med för intryck? Vi upplevde människorna som vänliga och mycket nyfikna på oss som utlänningar. Barn kom fram och ville gärna bli fotograferade. Man förstår att deras värld är liten, landet är ju också otroligt glest befolkat på grund av ökenklimatet. Vi hoppas för deras skull att ett nytt styre skulle satsa mer på landsbygdens behov i stället för att bygga dyra skrytpalats i Ashgabat.
Nu byter vi land igen, till det bergiga och vackra Tadjikistan. Häng med dit!
Till sist – ett varningens ord om pengar. Den turkmenska valutan ”manat” har inte en utan två växlingskurser. Den ena är löjlig och den andra olaglig. Växlar man i bank eller tar ut pengar i en bankomat får man den officiella kursen. Den är så hejdlöst övervärderad att om man besöker en restaurang får man betala motsvarande tusen kronor för en tallrik soppa. Och man kan inte betala med kort.
När man lämnar landet sitter gummor i brassestolar vid gränsen och växlar tillbaka enligt den verkliga kursen, och vips har man förlorat nästan allt man hade växlat till manat. Vår guide tyckte vi var idioter som tog ut pengar i bankomat, vi kunde ju ha växlat svart av henne. Men det är ju förbjudet sa vi. Hon bara ryckte på axlarna.
