Nu är det dags att gå tillbaka en vecka i tiden och ägna oss åt något väldigt speciellt som inträffade då. Vi hade från början egentligen tänkt att helt hoppa över ett av de Centralasiatiska länderna, nämligen Turkestan. Orsaken var dess märkliga och kostsamma inresevillkor. Turkmenistan skiljer sig på så sätt att man inte direkt uppmuntrar turism i landet. Snarare försvårar man för den, först och främst genom mycket speciella visumregler. För att bli insläppt måste man kunna uppvisa ett så kallat ”LOI”, Letter Of Invitation. Man måste bli inbjuden av någon i landet.
Man får inte resa ensam, manmåste ha en guide. Här börjar det likna länder som Nordkorea eller Albanien under diktatorn Hoxha. Men åker man, som vi, med en organiserad turarrangör så får man både guide och LOI på köpet. Då har man en komplicerad hantering vid gränsen att se fram emot. Och där behöver man verkligen hjälp av guiden, för det är ett totalt kaos där man blir skickad kors och tvärs utan att förstå vart eller varför, ingen talar engelska.
En märklig del i gränsreglerna är att man måste betala för (i dollar!) en covid-test. Ingen vet varför, Turkmenistan har aldrig rapporterat ett enda covid-fall. En man i vit rock svabbar snabbt i näsan. Sen skickas man vidare till passkontroll och köp av visum. Vad det kostar vet ingen, det sägs vara olika taxa för olika länder men ingen har någonsin sett en sådan lista. Det är dyrt, mellan 50 och 120 dollar, står det på officiella hemsidor, och allra dyrast är det för brittiska medborgare, av någon dunkel anledning.
Vi betalade…noll dollar (!) för våra visum. Vår guide ”kände tjejen i kassan”, så vi bara gled förbi…Till sist scannas bagaget, det är inget ovanligt, det görs vid alla gränspassager i Centralasien. Det som är udda här är att ingen bryr sig om att titta på scannerskärmen. Bagaget rullar ut, vi hämtar upp det och så är vi i Turkmenistan! Det första vi ser mitt ute i ingenstans är detta:
Guiden mumlar något om att det har varit en ceremoni här. Inte ens Googles bildsökning kan identifiera byggnaden. Mystisk och övergiven.
Första anhalten på alla resor hit är den så kallade ”gaskratern” Darvaza, också kallad ”porten till helvetet”. Ganska överdrivet. Turkmenistan sitter på en av världens största källor av metangas, och den har man länge sugit upp och utnyttjat i gaskraftverk och som drivmedel till bilar. Ibland ligger en sådan gasbubbla väldigt nära markytan, och vad som hände i Darvasa var att marken kollapsade och öppnade en krater där metangas sipprade upp. Boskap som betade i närheten blev sjuka och därför beslöt man antända gasen. Och den brinner än, 60 år senare. Fast inte längre så häftigt.
Det är ganska effektfullt, särskilt om natten (bilden högst upp), och det är ett av de få turistmål det här landet har. Så i närheten har man byggt upp flera tältläger med de traditionella runda yurtorna, där gästande besökare övernattar. Det var inte optimalt för oss, sängarna var hårda och yurtorna ligger väldigt nära varandra och är otroligt lyhörda. Så sömnen blev inte så djup.
Söker man på Turkmenistan på YouTube får man upp flera klipp med flåsiga amerikanska killar som berättar hur konstigt det är i huvudstaden Ashgabat. Det är tomt på gatorna och man har förbjudit hundar för att de luktar illa och alla måste ha vita bilar, och så vidare. En del är inaktuellt och annat är överdrivet. Det som är sant är att alla byggnader i huvudstaden är vita. Och alla bilar har ljus färg, oftast är de vita.
Men de måste inte vara vita, de kan vara till exempel ljus metallic, som bilen rakt under stolpen i den här bilden:
Ashgabat förstördes till stora delar av en jordbävning 1948. På grund av censuren i Sovjet fick uppgifterna om skadornas omfattning, antalet döda och så vidare inte rapporteras, så det vet man helt enkelt inte. Men det Ashgabat vi ser i dag är en helt ny stad, byggd med en slags social tanke; Här är en framtidsstad för eliten.
Går man ut dagtid i staden möter man väldigt få människor. Däremot är trafiken intensiv. Vi uppfattar det som att staden är byggd för bilar i första hand. Och de körs av folk som bor i staden, en administrativ eller kommersiell elit. De kör nya ljusa bilar. De mindre bemedlade, folk som arbetar i industrin osv tjänar i medelinkomst motsvarande US$130 i månaden och bor i förorter eller på landet. Och om de ska in till staden åker de med vita bussar.
Så här tomt är det i stadens parker:
För att passera de breda boulevarderna finns undergångar i korsningarna. Här är det plats för butiker, men ingen är igång. Och ingen går här:
Husen i innerstaden är som palats medan de nya bostadsområden vi såg i stadens utkanter är däremot mer som våra miljonprogram, rad efter rad med exakt likadana vita lådor. Många tjusiga företags- och butikslokaler står tomma och öde både på landet och i städerna.
De flesta myterna om Turkmenistan, eller egentligen mest om Ashgabat, härrör från de märkliga beslut som fattades av landets förste president Saparmat Niyazovsom. Han styrde landet som diktator i femton år, uppmuntrade en personkult kring sig själv och strödde bisarra idéer omkring sig.
Bland annat stängde han alla bibliotek och sjukhus utanför huvudstaden, där knappt hälften av befolkningen bor. Han döpte om dagarna och månaderna och avskaffade alla böcker i skolorna, eftersom han tyckte att hans egen självbiografi var det enda folk behövde läsa. Vidare stoppade han utbetalningarna av pensioner till en tredjedel av landets pensionärer.
Han förbjöd läppsynk i konserter, inspelningar och TV. Han förbjöd hundar i huvudstaden för att de ”luktade illa”. Han avskaffade det turkmeniska ordet för ”bröd” och ersatte det med namnet på sin mamma. Han förbjöd opera, balett, cirkus och symfoniorkestrar. Tv-presentatörer och nyhetsuppläsare fick inte använda smink. Han förbjöd bilradioapparater för att han tyckte de var ”meningslösa”. Och så vidare.
Efter hans död upphävdes de flesta av hans knasiga beslut. Men två av dem behöll man, dels forsatte hans parti att vara det enda tillåtna, och så gällde det tillgången till Internet. Endast det statliga telekombolaget får tillhandahålla nätuppkoppling, och därför kan man som turist i landet inte få tillgång till det, inte ens via WiFi. Vi var där just när valet i Sverige ägde rum, så vi fick vänta flera dagar på att få reda på valreslutatet.
Vårt hotell, Olimpiya förtjänar ett särskilt omnämnande. En enorm byggnad vars exteriör kändes passande bland de andra fuskpalatsen. Men inuti var det ödsligt som i the Shining.
Innan vi lämnar Ashgabat, här är en filmsnutt som visar hur det kan se ut ihuvudstaden om kvällen. Som synes försöker man skapa en modern stämning med ljuseffekter – precis som i alla de andra stora städerna i regionen. Men fortfarande är det väldigt lite folk i rörelse.
