Nu väntar en av Centralasiens historiskt viktigaste städer på vårt besök. Khiva som i århundraden varit ett mäktigt khanat, alltså ett rike styrt av en khan, turkmongolernas kung. Landet var rikt, bevattnat av floden Amu-Darja, och Khivas plats på sidenvägen innebar stora inkomster från handeln med tyger, guld och kryddor.
Dagens Khiva består av två städer, den moderna staden och den Unesco-skyddade ”Itchan Kala”, den historiska staden innanför den bastanta stadsmur ni ser på bilden här ovanför. Itchan Kala är ett slags friluftsmuseum med imponerande religiösa byggnader som numera oftast innehåller muséer eller restauranger och souvenirbodar.
En av de mest ikoniska byggnaderna här är Kalta minor, ett brett koniskt torn klätt med skimrande blått och grönt kakel. Egentligen var det tänkt att bli världens högsta minaret, med en höjd av omkring 100 meter. Byggherren Amir Khan sägs ha önskat att man skulle kunna se Buchara, 40 mil bort, från minaretens topp. Tyvärr dog khanen i strid mot perserna 1855 varvid bygget avstannade, och det blev sedan aldrig färdigt.
Vart man än ser i Itchan-Kala finns något ikoniskt torn eller tak eller minaret i blickfånget. Här är några av dem:
Två kungliga palats ryms i Itchan Kala. Det nyaste, Tash Chauli är mest intressant. Här finns oerhört vackra väggar klädda i blått kakel, ornamenterade pelare och salar där varenda millimeter är en utsmyckning. Byggnaden innehåller också ett harem där uzbekiska klädedräkter är utställda, samt ett museum med tidstypiska soldatutrustningar och vapen.
Men Itchen Kala känns egentligen lite för mycket som en kuliss. På gamla foton ser man hur staden för hundra år sen var ett sammelsurium av bodar och små hus mellan förfallna mausoleer och madrassas. Nu är folklivet borta och de stora byggnaderna restaurerades redan under sovjettiden. Turismen har tagit över och gjort staden till en slags muslimsk Disney-värld. Två dagar är nog maximalt vad man står ut med här. Det är vackert, men tömt på innehåll.
En intressant verksamhet hittar vi i alla fall i en lokal där man väver sidenmattor, alltså med tunna silkestrådar. Ett oerhört långsamt och tålamodsprövande arbete. En större matta tar omkring ett år att väva, de mindre flera månader.
I Khiva ska vi lära oss att baka uzbekiskt bröd, så vi deltar i en ”masterclass”. Det är i grunden enkelt, man blandar bara ihop mjöl, salt, jäst och mjölk som degvätska. Arbetar ihop med händerna och knådar till en boll, som kavlas ut till en rund kaka. Något som våra italienska deltagare är bäst på.
Till sist gräddas bröden i den typiska ugnen Tandyr, en rund lerugn med eld i botten och ett hål i toppen. Bagerskan lägger bröden på en slags kudde och dänger in dem i hålet så att kakorna fastnar på ugnens innersida. Efter några minuter är de färdiggräddade. De här bröden finns överallt i Centralasien, och de smakar underbart nygräddade. Men när de kallnat blir de hårda och torra.
En populär aktivitet band turisterna är att vandra på stadsmurens bröstvärn i solnedgången. Vi nöjer oss med att klättra upp till ”utkiken” och se solen gå ner över Khiva. Därefter väntar ett annat skådespel, när belysningen tänds i fasaderna.
Till sist lite om hur vi bor. I en liten för detta madrassa där rummen blivit olika mycket renoverade. Det är ruskigt simpelt, sängarna är stenhårda och rummet pyttelitet. Elinstallationerna skulle aldrig godkännas i Sverige och frukosten är bara konstig. Vi köper lite extra yoghurt men den blir stulen ur det gemensamma kylskåpet.
Två yngre killar sköter verksamheten så gott de kan medan en äldre man mest sitter och fyllnar till på kvällarna. Hotellet som egentligen är ett hostel får entusiastiska recensioner på bokningssajten. En gäst tyckte till och med att sängarna var fantastiska. Vi lämnar stället med värkande ryggar.
