Från Tasjkent fortsätter vi västerut, tvärsöver hela Uzbekistan till dess västra ände och den lilla staden Nukus. Att komma från storstaden till den här landsortshålan kändes som att hamna i en återvändsgränd. Låga hus längs dammiga gator som egendomligt nog mest kantade av en aldrig sinande mängd klädbutiker. Något enstaka café men nästan inga restauranger alls.
Som turist känner man sig lite som en utrotningshotad art, men det finns två saker med Nukus som absolut gör det värt ett par dagar här. Det första är Savitsky konstmuseum, en osannolik kulturskatt som hamnat här av en slump.
Igor Savitsky var en rysk arkeolog, målare och samlare som efter att ha deltagit i en arkeologisk expedition nära Nukus flyttade hit och började samla smycken, mattor, mynt och klädedräkter i trakten. Han lyckades övertala lokala myndigheter att öppna ett museum och blev dess förste curator. Nu började han samla verk av konstnärer ifrån hela Sovjetunionen, men det var en riskabel verksamhet, för det var den moderna konsten han ville lyfta. Stilar som kubism som var populära i väst, men som ansågs borgerliga och kontrarevolutionära i Sovjetunionen.
Först i och med Gorbatjovs perestrojka kunde Savitskys museum 1985 ställa ut alla dessa tidigare förbjudna konstverk och göra skäl för epitetet ”Österns Louvren”. När vi är här det uppfattar vi det som ett helt unikt museum med oerhört spännande och för oss naturligtvis helt okänd konst.
Den andra anledningen att besöka Nukus är att det är ett brohuvud till Aral-öknen. En alldeles ny öken, helt och hållet skapad av människan. En gång svallade här Aralsjön, världens fjärde största insjö, kantad av välmående samhällen som levde gott på fiske. Men redan på 1920-talet, i det då nybildade Sovjetunionen beslöt man att använda Aralsjöns tillflöden, floderna Amu-Darja och Syr-Darja till att konstbevattna enorma bomullsodlingar som skulle ge landet exportinkomster.
På 1960-talet insåg man att någonting gått fel. Aralsjöns vatten började sjunka och fortsatte sjunka så mycket att nästan hela sjön idag är förvandlad till sandig och salt öken. Några rester finns kvar i Kazakstan, och där pågår olika framgångsrika försök att återställa vattenkvalitet och fiske. Men i Uzbekistan försvann fisken och fiskarbefolkningen tvingades flytta med sina båtar. Att restaurera sjön anses omöjligt, man riktar in sig på att plantera tåliga buskar som ska hindra sandflykten.
Idag är det en overklig och skrämmande känsla att gå på den gamla sjöbottnen bland rostande båtskrov, se upp mot de höga klipporna och förställa sig vattnet svalla där uppe. Men det finns också konsekvenser av katastrofen som är osynliga. Salt, tungmetaller och rester av gödning och bekämpningsmedel yr från den torra öknen och förgiftar odlingar i sjöns närhet. Barnadödligheten i området är bland de högsta i världen.
Att förflytta sig mellan Nukus och Aralsjön är ett plågsamt äventyr. Bil är det enda möjliga transportmedlet och vägarna är de värsta vi sett i hela världen. De består mest av gropar med lite asfalt emellan. Långa sträckor finns ingen asfalt alls, och alla kör slalom mellan de värsta potthålen. Men fort ska det gå och stundtals fruktar vi faktiskt för våra liv.
Nukus är faktiskt huvudstad i republiken Karalpakstan, en autonoma stat, men som ingår i Uzbekistan. Det var en gång en blomstrande jordbruksbygd, men Aralsjöns förvinnande har medfört att Karalpakstan blivit närmast en halvöken och är idag en av de fattigaste delarna av landet.
En bit utanför Nukus reser sig en hög kulle med ett taggigt krön. Det är den gamla befästa staden Gyaur-Kala som beboddes från 300-talet före Kristus till 1200-talet, då invaderande mongoler förstörde den fullständigt. Slätten nedanför är beströdd med krukskärvor.
I nästa avsnitt befinner vi oss i den första av de tre legendariska städerna längs Sidenvägen, handelsvägen från Kina under det första årtusendet efter Kristi födelse.
