Edit Template
Edit Template

Vilka är vi?

Jag som gör den här resebloggen heter Lars Aldman och har tidigare varit journalist på Sveriges Radio och SVT, men är numera glad pensionär. Och ”V” som jag reser med är min älskade hustru och bästa tänkbara ressällskap, Veronica, som också är journalist och fotograf. Vi älskar att resa och se annorlunda miljöer och folk. I flera år har vi nu rest omkring i Asien, Afrika och Latinamerika, och såklart också i Europa. Och vi vill gärna dela med oss av våra erfarenheter och glädjeämnen i dessa upptäcktsfärder.

Ibland hamnar vi i avlägsna indianbyar i Guatemalas berg eller bland andetroende bybor på en ö i Indonesien. Men ibland också på mer kända platser som Machu Picchu i Peru eller Goas sandstränder. Allt ni möter i bloggen är vad vi sett genom våra ögon och kameror.

Den som vill ha restips får också sitt – varje resmål har en avdelning med sånt vi kan rekommendera. Eller undvika. Vårt fokus är framför allt att sporra er läsare att göra som vi – resa rätt ut i den vida världen. Hoppas ni vill följa med!

PS. På aldmangallery.com hittar ni mina bilder från både när och (mest) fjärran. Djur, natur, städer och människor.

Vill ni komma i kontakt med oss? Maila till:

info@resormedv.se

Edit Template

Fler resultat…

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Search in pages

Resor med V

Namibia

Edit Template
Edit Template

Öknens ensammaste plats

Solitaire

Det vi nu har framför oss är nog  den mest påfrestande etappen under hela Namibiaresan. Från Walvis Bay går vägen österut miltals genom tröstlös och platt öde öken. När den äntligen tar slut har man framför sig en vådlig berg- och dalbana genom en bergskedja där vägarna är så dåliga att det måste vara rekord till och med för Namibia.

När vi rejält omskakade lämnat bergen bakom oss svänger vi söderut och passerar Stenbockens vändkrets. Det är inte precis varje dag som man gör det!

Strax därefter rullar vi ut på slättlandet igen. Efter en dryg timmes körning ser vi några hus utslängda i det stora sandhavet. När vi kommer närmare denna vilda västern-håla med en vindpumpsnurra som tronar över några rostiga bilvrak förstår vi att vi är framme. En liten prick på kartan som bär det ödesmättade namnet ”Solitaire”.

Solitaire är en helt osannolik plats, ett vattenhål med vilda västernkänsla mitt ute i ingenstans. Det första man ser är en klassisk vindpump, några rostiga bilvrak i sanden och sedan själva existensberättigandet för denna plätt av civilisation. En bensinstation, ett bageri och en restaurang med tillhörande hotell och camping. That’s it. Jo, en start- och landningsbana för små flygplan (se bilden högst upp) och en nedlagd kyrka också.

Solitaire har en spännande historia som beskrivs i en bok av holländaren Ton van der Lee. Han kom hit under en planlös resa för att hitta sig själv, och slog sig ner för att han gillade ödsligheten och den oförstörda naturen här.

På den tiden bodde här redan två män, civilisationsflyktingar även de, som försökte  överleva genom att sälja bensin och förnödenheter. Men det gick så dåligt att de inte ens hade råd att köpa in bensinen till pumparna. Ton som var en entrepenörstyp startade en camping och drog igång verksamheter som attraherade fler och fler turister som var på väg till de berömda sanddynerna i Sossusvlei.

Men till slut blev Solitaire så populärt att Ton såg sig tvungen att flytta därifrån för att kunna uppnå sin vision om ensamheten i öknen. Han skriver om sin tid i Solitaire i den här boken:

Djurlivet i Solitaire består av en liten gul mungo, några jordekorrar, småfåglar och enormt irriterande flugor som envist och beslutsamt satsar på att krypa in i din näsa. Det är deras säsong nu, blir vi upplysta om. ”Andra tider på året märker vi knappt av deras existens.” Alla i Solitaire går och viftar framför ansiktet.
En av pionjärerna, som faktiskt redan var här när van der Lee dök upp, var Percy Cross McGregor, allmänt kallad ”Moose”, en stor och vänlig man som startade bageriet och som enligt uppgift gjorde södra Afrikas bästa äppelpaj. Moose dog 2014 men han finns på bild i bageriet (dit pilen pekar) och här dricker man faktiskt Namibias godaste kaffe.