Resor med V

Peru & Ecuador

Från Inti Raymi till staden i skyn

Cusco del 3

Vi transporteras uppför en bergssida till det gamla templet Saqsaywaman,  högt över staden. Här var platsen för den sista motståndskampen mot de spanska erövrarnas kampanj för att erövra Cusco, Inkarikets hjärta. Efter slaget försökte spanjorerna förstöra templet, men de bastanta stenväggarna var för välbyggda, och de står där än idag. 

Nedanför murarna ligger ett vidsträckt fält där man byggt ett podium i mitten. Vid ena kanten finns sittplatser för speciellt inbjudna, men vi andra, ca 20 000 personer sitter och trängs i buskar och snår på kullar runt skådeplatsen.

Det är som en gigantisk picnic. Försäljare pilar omkring och balanserar fat med mat och dryck genom folkhavet. En populär rätt är cuy, grillat marsvin, och det säljs även grillad majs.  Och öl i stor mängd, det går åt när man väntar i flera timmar på andra delen av Inti Raymi.

Vi får vänta länge, länge innan något händer. Ryggen och rumpan börjar värka och man börjar just överväga hur lång tid det kan ta att gå ner tillbaka till stan, när skådespelet äntligen börjar.

Nu följs en given liturgi med avgränsade avsnitt som handlar om inkas olika legender och historia. Och också en ganska realistisk skildring av en nödvändig del i en inkaritual, offrandet av ett lamadjur. Även här snurrar och dansar många hundra människor i komplicerade turer och ska vi vara ärliga så känns de tre timmar skådespelet varar som väldigt länge. Även de Cusco-bor som trängs med oss börjar snegla på klockan långt innan det är slut.

Tidigt nästa morgon reser vi med bil genom ett fantastiskt bergslandskap. Min höjdmätare skvallrar om att vi är uppe på en höjd av 3750 meter över havets yta.

Efter några snirklande timmar anländer vi till staden Ollantaytambo. Där hoppar vi på ett tåg som på en smalspårig järnväg tar oss först via slätter med jordbruk, sen skogar, älvar och forsar mellan hiskeligt höga och branta berg. 

Det är ett tåg exklusivt för turister, Peruaner får åka en enklare transport, och såklart mycket billigare. Vi har utsikt genom taket, sköna säten och blir serverade kaffe och kaka.

Efter en och en halv timme rullar vi in i det som en gång var en liten by med varma källor kallad Aguas Calientes, men som nu är omdöpt till vad det är: Machu Picchu city.

Det visar sig vara en osannolik tingel-tangel-skapelse där många hundra barer, bed&breakfastställen, souverniraffärer och massageställen liksom klättrar på varandra för att få plats. En billig plastig galleria mellan de mäktiga mörka bergen. Schizofrent var ordet, sa Bull.

Vi installerar oss i ett iskallt härbärge, går en sväng på stan och hittar den enda restaurang som någon överhuvud taget rekommenderar. Och sen tillbaka och direkt i bingen. 

Tidigt tidigt nästa morgon finns det inget varmt vatten i kranarna. Jag lyckas duscha i lite ljummet vatten, det sista i tanken, men V blir utan. Vi har bråttom och får kasta i oss lite slamsig kall omelett, några trista brödskivor och helt okej kaffe, sen småspringer vi ner till den plats där bussar hämtar folk som ska upp på berget. 

Men när vi kommer nästan ända fram är det nåt som är  konstigt. Det står folk i en över hundra meter lång kö på en gata. Vi inser att detta är själva busskön och knatar tillbaka för att ställa oss sist. Det verkar hopplöst, men på något sätt rasslar vi så småningom fram till en buss som så vänligt öppnar sina dörrar för oss. 

Turen upp till ingången tar bara 20 minuter men varenda en av dessa minuter har vi hjärtat i halsgropen, bussar möts hela tiden på den smala serpentinvägen och det är många gånger bara centimeter mellan oss och avgrund och säker död. Men upp kommer vi och innan vi ens hunnit igenom biljettkontrollen erbjuds vi guidning av en ung man med auktoriseringskort i en rem om halsen. Vi förhandlar ner priset nån hundralapp och börjar klättra. 

Bilder från Machu Picchu. (Klicka på bilderna för att se dem större)

Alla har sett Machu Picchu på bild. Det ser så grymt mäktigt ut med de grå murarna i det gröna gräset och med de branta bergen runtomkring. Det ser exakt likadant ut i verkligheten, det är bara det att det mäktiga är förstärkt med en väldig massa procent. En sak är att man inte över huvud taget kan fatta hur det var möjligt att bygga denna stad bland molnen, eller hur man fick dit mat och vatten och kläder och annat som behövdes, en helt annan hur man kunde leva här och varför allt försvann och föll i glömska. 

Först får vi veta att Machu Picchu liksom andra inkasamhällen och anläggningar uppe på berg inte var städer i vanlig mening. Här bodde endast samhällets elit, inga “common people” alls. Förutom under själva byggnationen då de slet och drog sten i åtta månader. Resten av året skötte de sina jordbruk nere i dalen.

Inkas var mästerliga byggare med stor kunskap om arkitektur och material. Nedanför sina bergsbyar anlade de mäktiga terasser med dubbla syften. Ett var att odla grödor på dem men det andra var att fungera som stödmurar åt husen högre upp. Inkas land var och är fortfarande då och då drabbat av svåra jordbävningar då hus och hem kollapsar. Men städerna på bergen höll. Utom för spanjorernas förstörelselusta.

Men Machu Picchu klarade sig eftersom erövrarna aldrig upptäckte staden. Och anledningen till det var att den övergavs fyra år innan conquistadorerna anlände till Perus kust. Varför? Ingen vet. Kanske var det en epidemi som utplånade befolkningen, kanske någon klimatförändring. Eftersom Inka inte hade något skriftspråk finns inga säkra källor. 

Vi klättrar mellan våningsplanen i staden och försöker föreställa oss hur livet kan ha tett sig där under Inkatiden. Tyvärr finns nästan inga föremål kvar eftersom en amerikansk äventyrare vid namn Hiram Bingham III (hans far hette Hiram Bingham II), som sägs vara en förebild för Indiana Jones och som påstod sig ha återupptäckt Machu Picchu (fast det var lögn, andra var före honom), tog med sig hela rasket och skeppade hem det till sin arbetsplats, Yale University. Kolonialismen skruvades ett varv till, och likheten med Indiana Jones blir ännu mer slående.

Lämna en kommentar