Vi kom i alla fall fram till Quito när klockan var nära tio på kvällen. Och det hotellet var rätt spektakulärt. La Porta de Cantuna hade varit ett nunnekloster men blivit utspökat till nån slags kulisser föreställande ett sekelskifteshotell som imploderat. Gamla prylar av alla slag överallt, mortlar, skrivmaskiner, vadsomhelst, och en jungel av gröna växter kring pösiga gamla soffor som ingen nånsin satt i.
Vårt rum gick inte att låsa för nyckeln var borta. Men det gjorde inget för personalen bröt sig in med hjälp av plastkort (!). Det var iskallt men det fanns ingen uppvärmning. Det hade inga fönster ut mot gatan, bara in mot en tvättstuga och mot korridoren utanför. Frukosten intogs i något som nog tidigare varit ett garage med de stora dörrarna vidöppna. Vi åt äggröra med tröjor och täckjacka på.