Resor med V
Peru & Ecuador
Hotet mot den levande djungeln
Quito del 1
Vi flög frĂ„n Santa Cruz till Guayaquil pĂ„ fastlandet utan missöden men hade missat att planet sedan fortsatte till Quito. SĂ„ vi hade bokat ett annat, senare plan för samma resa och den flighten var naturligtvis kraftigt försenad. Vi fick vĂ€nta. Och vĂ€nta. I sammanlagt sex timmar satt vi och vĂ€ntade pĂ„ flygplatsen. Den Ă€r visserligen ren och snygg men dĂ€r finns inte mycket att göra. Annat Ă€n att vĂ€nta. Och vĂ€nta…
Vi kom i alla fall fram till Quito men dĂ„ var klockan var nĂ€ra tio pĂ„ kvĂ€llen. Det hotell vi hade valt var rĂ€tt spektakulĂ€rt. La Porta de Cantuna var en gĂ„ng ett nunnekloster men hade nu blivit utspökat till nĂ„n slags kuliss förestĂ€llande ett sekelskifteshotell som imploderat. Gamla prylar av alla slag överallt, mortlar, skrivmaskiner, vad som helst, och en djungel av gröna vĂ€xter kring pösiga gamla soffor som ingen nĂ„nsin satt i.Â
VĂ„rt rum gick inte att lĂ„sa för nyckeln ”var borta”. Men det gjorde inget för personalen bröt sig in med hjĂ€lp av ett plastkort i dörrspringan(!). Rummet var iskallt och det fanns ingen uppvĂ€rmning. Det hade inga fönster ut mot gatan, men ett som vette in mot en tvĂ€ttstuga och ett annat mot korridoren utanför. Frukosten intogs i nĂ„got som nog tidigare varit ett garage, med de stora portarna vidöppna. Vi drack kaffe och Ă„t Ă€ggröra och satt med tröjor och tĂ€ckjackor pĂ„.Â
Men vi bodde vÀldigt centralt i Centro Histórico, alltsÄ Gamla stan, runt hörnet frÄn Plaza San Fransisco. Och dÀr pÄ torget trÀffade vi Veronica, jurist och förkÀmpe för urbefolkningens rÀttigheter. Historierna hon berÀttade var mestadels om förfÀrlig behandling av ursprungsbefolkningen, hur de frÄnlurats sina livsmöjligheter och hur deras livsutrymmen stÀndigt kringskurits. Men ocksÄ hur detta lett till ökade spÀnningar mellan olika grupper inom indianbefolkningen, mellan de olika stammarna. Det har till och med förekommit massakrer dÀr hela klaner mördats. Se henne berÀtta hÀr:
De flesta indianfolken har övergett sina urfolksliv med blĂ„srör och spjut och mer eller mindre inlemmats i det ecuadorianska samhĂ€llet. De kallas hĂ€r ”kontaktade”. Och det skedde med hjĂ€lp av kyrkan i samband med att naturtillgĂ„ngar upptĂ€cktes i de djungler dĂ€r de levde. För att kunna exploatera naturtillgĂ„ngarna, t ex gummi, guld och silver mĂ„ste infödingarna bort. Och dĂ€r kom missionen vĂ€l till pass. MissionĂ€rerna upprĂ€ttade skolor i indianomrĂ„dena och runt skolorna skapade man nya samhĂ€llen dit befolkningen flyttades. Rötterna till traditioner och kultur kapades.Â
Denna nykolonisering pĂ„gĂ„r fortfarande och har accelererats i takt med att nya naturtillgĂ„ngar hittats. Och nu gĂ€ller det framför allt oljan. Oljefyndigheterna hĂ€r upptĂ€cktes redan pĂ„ 1940-talet men först 30-40 Ă„r senare bestĂ€mde sig den ecuadorianska staten för att bli en storspelare pĂ„ oljemarknaden. Man satsade stora resurser pĂ„ infrastruktur för oljeindustrin och vĂ€lkomnade Texaco, Shell och andra oljejĂ€ttar att komma och pumpa.Â
Det fanns bara nÄgra hakar. Den mesta oljan fanns i indianernas land och dessutom inom de nationalparker i Amazonas som skapats för att bevara naturen. Och investeringarna skapade en skuldfÀlla som den ecuadorianska staten fastnade rejÀlt i.
Under tryck frĂ„n det internationella samfundet skapade man sĂ„ smĂ„ningom landomrĂ„den dĂ€r indiangrupperna garanterades boplats, och till och med Ă€ganderĂ€tt till marken. Men smarta som lagstiftarna var lĂ€mnade de en bakdörr öppen. ĂganderĂ€tten gĂ€llde bara sjĂ€lva markytan, för allt som fanns under den (lĂ€s olja och mineraler) gĂ€llde att 1) Ă€garna inte fick stoppa exploatering av dessa resurser och 2) att denna exploatering inte fick ge nĂ„gra inkomster Ă„t indiansamhĂ€llena.Â
Grupper som företrĂ€der urbefolkningen har genom Ă„ren kĂ€mpat en modig med sĂ€llan framgĂ„ngsrik kamp för att fĂ„ rĂ€ttvisa. Den mest berömda striden Ă€r fallet med de stora mĂ€ngder avfall frĂ„n oljeutvinningen som Texaco lĂ€mnat efter sig i de norra delarna av landet. Bolaget drevs till rĂ€ttegĂ„ng och förlorade och dömdes att betala dryga böter för nedskrĂ€pningen och de skador den Ă„samkade. Men domen har aldrig vunnit laga kraft och det Ă€r uppenbart att oviljan att stöta sig med oljejĂ€ttarna Ă€r den starkaste kraften i den ecuadorianska statens strategi.Â
Nu gör man frÄn aktivisternas sida allt för att förmÄ en domstol i USA att ta upp fallet med Texaco och avfallet, möjligheterna att fÄ en verklig fÀllande dom dÀr anses betydligt större Àn i det korrupta Ecuadorianska rÀttssystemet. Man misslyckades med detta i första omgÄngen men kÀmpar vidare pÄ det spÄret.
