Resor med V
Peru & Ecuador
Hotet mot den levande djungeln
Quito del 1
Vi flög från Santa Cruz till Guayaquil på fastlandet utan missöden men hade missat att samma plan sedan fortsatte till Quito. Istället hade vi bokat ett annat senare plan för samma resa och det planet var naturligtvis försenat. Så vi tvingades vänta i sammanlagt sex timmar på flygplatsen. Den är visserligen ren och snygg men har man passerat securityn så finns det inte mycket att göra. Annat är vänta. Och vänta…
Vi kom i alla fall fram till Quito när klockan var nära tio på kvällen. Och det hotellet var rätt spektakulärt. La Porta de Cantuna hade varit ett nunnekloster men blivit utspökat till nån slags kulisser föreställande ett sekelskifteshotell som imploderat. Gamla prylar av alla slag överallt, mortlar, skrivmaskiner, vadsomhelst, och en jungel av gröna växter kring pösiga gamla soffor som ingen nånsin satt i.
Vårt rum gick inte att låsa för nyckeln var borta. Men det gjorde inget för personalen bröt sig in med hjälp av plastkort (!). Det var iskallt men det fanns ingen uppvärmning. Det hade inga fönster ut mot gatan, bara in mot en tvättstuga och mot korridoren utanför. Frukosten intogs i något som nog tidigare varit ett garage med de stora dörrarna vidöppna. Vi åt äggröra med tröjor och täckjacka på.
Men vi bodde väldigt centralt i Centro Histórico, alltså Gamla stan, runt hörnet från Plaza San Fransisco. Och där träffade vi Veronica, jurist och förkämpe för urbefolkningens rättigheter. Historierna hon berättade var mestadels om förfärlig behandling av ursprungsbefolkningen, hur de frånlurats sina livsmöjligheter och hur deras utrymmen ständigt kringskurits. Men också hur detta lett till ökade spänningar inom indianbefolkningen, mellan de olika stammarna. Det har till och med förekommit massakrer där hela klaner mördats. Se henne berätta här:
De flesta indianfolken har övergett sina urfolksliv med blåsrör och spjut och mer eller mindre inlemmats i det ecuadorianska samhället, de kallas här “kontaktade”. Och det skedde via kyrkan i samband med att naturtillgångar upptäcktes i de jungler där de levde. För att kunna exploatera naturtillgångarna, t ex gummi, guld och silver måste infödingarna bort. Och där kom missionen väl till pass. Missionärerna upprättade skolor i indianområdena och runt skolorna skapade man nya samhällen dit befolkningen flyttades. Rötterna till traditioner och kultur kapades.
Denna nykolonisering pågår fortfarande och har accelererats i takt med att nya naturtillgångar hittats. Och nu gäller det framför allt oljan. Oljefyndigheterna här upptäcktes redan på 1940-talet men först 30-40 år senare bestämde sig den ecuadorianska staten för att bli en storspelare på oljemarknaden. Man satsade stora resurser på infrastruktur för oljeindustrin och välkomnade Texaco, Shell och andra oljejättar att komma och pumpa.
Det fanns bara några hakar. Den mesta oljan fanns i indianernas land och dessutom inom de nationalparker i Amazonas som skapats för att bevara naturen. Och investeringarna skapade en skuldfälla som den ecuadorianska staten fastnade rejält i.
Under tryck från det internationella samfundet skapade man så småningom landområden där indiangrupperna garanterades boplats, och till och med äganderätt till marken. Men smarta som lagstiftarna var lämnade de en bakdörr öppen. Äganderätten gällde bara själva markytan, för allt som fanns under den (läs olja och mineraler) gällde att 1) ägarna inte fick stoppa exploatering av dessa resurser och 2) att denna exploatering inte fick ge några inkomster åt indiansamhällena.
Grupper som företräder urbefolkningen har genom åren kämpat en modig med sällan framgångsrik kamp för att få rättvisa. Den mest berömda striden är fallet med de stora mängder avfall från oljeutvinningen som Texaco lämnat efter sig i de norra delarna av landet. Bolaget drevs till rättegång och förlorade och dömdes att betala dryga böter för nedskräpningen och de skador den åsamkade. Men domen har aldrig vunnit laga kraft och det är uppenbart att oviljan att stöta sig med oljejättarna är den starkaste kraften i den ecuadorianska statens strategi.
Nu gör man från aktivisternas sida allt för att förmå en domstol i USA att ta upp fallet, möjligheterna att få en verklig fällande dom där anses betydligt större än i det korrupta Ecuadorianska rättssystemet. Man misslyckades med detta i första omgången men kämpar vidare på det spåret.