Ur V:s dagbok:
”Rumänien hösten 2025. Vi reser genom ett Centraleuropa som håller på att bädda in sig inför vintern. Men ännu finns det liv, vi slås av en kaskad av sprakande färger. Jag tänker att inget foto som jag tar kan ge rättvisa åt vad vi ser och upplever, här och nu.”
Säg ”Rumänien” och de flesta svenskar har troligen ganska vaga föreställningar om vad det landet kan erbjuda en besökare. Säg istället ”Transsylvanien” och de flesta får nog en bild av mörka skogar och dystra slott som tornar upp sig över hukande bondbyar. Den onde greve Draculas hemtrakter. Och till en del stämmer det, turistbranschen gör allt den kan för att möta behoven hos skräcksugna turister, ibland med totalt verklighetsfrånvända associationer. Det gäller till exempel turistmagneten nummer ett, slottet Bran utanför Brasov, som marknadsförs som ”Draculas slott”, trots att verklighetens greve, Vlad ”Dracul” Tepes aldrig nånsin satte sin fot där.
Men vi var nyfikna på Rumänien och särskilt Transsylvanien, för naturen, scenerierna och historien. Här byggde framför allt tyska riddare borgar på otillgängliga bergstoppar under medeltiden, så nästan varje by har en egen. Här har makthavare och gränser skiftat otaliga gånger, själva staten Rumänien är en ganska sen skapelse. Men samtidigt kan Transsylvaniens små byar fortfarande kännas som gamla, fattiga och isolerade. Det är inte alls ovanligt att man här möter hästkärror på vägarna, några har till och med registreringsskyltar (!).
Rumäniens huvudstad Bukarest är å sin sida en modernt bilstinn metropol, men bitvis rejält sliten. De en gång så eleganta gamla husen i centrum får oss att associera till Wien, om än i mindre skala. Många palats har blivit kärleksfullt restaurerade, andra är i någon sorts reparationsfas, men flera är så förfallna att de verkar vara bortom räddning.
På sina håll har man byggt ihop gammalt med nytt. Det så kallade ”arkitektupproret” skulle slå bakut om de fick se det. Men vi gillar greppet, och det gör absolut stadsbilden mer levande och dynamisk. När vi är i Bukarest förbereder man en ”ljuskonstfestival”, och märkliga konstruktioner byggs upp. På ett torg svävar något som påminner om ett valskelett. En ryttarstaty intill föreställande kungen Carol I har invaderats av gigantiska spindlar.
Allra mest absurt är nog Parlamentspalatset, diktatorn Ceausescus megalomaniska monsterprojekt med 1 100 rum. Det liknar inte något annat i huvudstaden. Runt palatset tronar andra jättekomplex i någon slags muterad klassicistisk stil. Tanken var att skapa en administrationsstad, och man rev stora delar av Bukarest för att ge plats åt den. Idén ska Ceausescu ha fått efter ett besök hos trosfränden i Nordkorea. Till och med arkitekturen är densamma som där.
Men bygget tog lång tid och Ceausescu själv hann aldrig uppleva det i färdigt skick. När det som rumänerna kallar ”revolutionen” bröt ut och han och hustrun Elena avrättades på stående fot efter historiens snabbaste rättegång var byggnaden bara halvfärdig. Efter diktaturens fall ville många riva det anstötliga skrytbygget, men beslutet blev ändå att färdigställa det, och idag är det säte för landets nya demokratiska parlament.
Men stora ytor i palatset står tomma och som besökare kan man gå in och ut ur många överväldigande stora, tjusiga och sterila rum och ändå bara ha sett en pytteliten del av allt. Arkitektoniskt är det någon slags nyklassicistisk stil med tjocka pelare och marmorgolv, gigantiska mattor och blytunga draperier. Allt ska signalera makt, och absolut ingenting känns mysigt.
Bukarest har en liten rest kvar av sin gamla stadskärna, men den framstår mest som ett krogcentrum där uteserveringarna trängs med varandra och de flesta man möter är turister. Några guldkorn hittade vi ändå i den rumänska huvudstaden.
I nästa kapitel: Vi lämnar huvudstaden för att ta oss in i det mytomspunna och vilda Transsylvanien. Och träffar både björnar, rävar och vargar.
