Det är sista dagen i La Selva. Vi gör en sista eftermiddags/kvällspaddling runt sjön och en bit in i ån. Och nu händer det saker. Vi hör på långt avstånd men starkt som om det kom från alla håll, ett ihåligt ljud som först låter som en stark vind genom trädkronor. Så småningom påminner det mera om ett ödesmättat hoande som av osaliga andar i underjorden. Det är vrålaporna som drar igång kvällskören. 

När mörkret nästan är totalt ser vi också glimmande reflexer i ficklampornas sökarljus som spelar över strandkantens gräs och grenar. Och den här gången är det minsann en kajman som lurar i vassen. Vi glider långsamt och tyst allt närmare och trots att kamerorna klickar ligger kajmanen still tills den plötsligt och ljudlöst försvinner.