Resor med V
Peru & Ecuador
Strandliv med späckhuggare
Punta Sal, Mancorakusten
Dagboken: 2 juli, Punta Sal. Lite oklart med vad som är vad, ibland heter den här orten Cancas och området Punta Sal. Mancora som är den stora semesterorten ligger nån mil söderut men även den består av flera byar. Tumbes heter kanske regionen men också den närmaste stora staden.
Nånstans här på kusten i Tumbesregionen landade spanjoren Pizarro med ett tiotal män 1532 och blev väl mottagna av indianerna som bjöd besökarna på mat och dryck. Nån i Pizarros anhang tyckte sig skymta guld i en av byns hyddor och så gick hela helvetescirkusen igång. Myten om El Dorado spreds och när Pizarro några månader senare åter landade på samma plats hade han 150 soldater med sig. Och han återgäldade indianernas artighet med skott och mord och stöld. Conquistadorernas intåg hade inletts.
Där vi bor i en hydda med grästak på stranden härskar det totala lugnet. nedanför löper en milslång sandstrand slickad av Stilla Havets vågor. Här finns några få hotell varav de flesta är stängda. Det är vinter i Peru, en vinter med normala svenska sommartemperaturer. Men för peruanerna är det alldeles för kallt.
Det finns egentligen bara ett problem här, men det är rätt jobbigt. Mat. Vort hotell är avslappnat med en lätt orientalisk vibe, men restaurangen är inte så kul. Lyckligtvis finns det ett större hotell ett hundratal meter söderut längs stranden, och där äter vi både luncher och middagar. Det är vår räddning dessa dagar.
Det enda som bryter lugnet är ett pågående fotbolls-VM, och en dag spelar Sverige mot Schweiz. Vi vill höra hur det går men vi vet inte hur. Som av en slump bor det en schweizisk tjej där samtidigt och hon har lyckats ratta in ett referat. Men Sverige vinner matchen och tjejen lommar av och vi ser henne inte mer.
Vi strosar i stort sett själva på stranden och kollar de små vinkarkrabborna sitta och tugga i sig sand och lämna en prydlig rad av bollar efter sig. Eller ser dem springa på spetsiga små fötter och floppa ner i sina hålor i strandkanten. De ser ut som små vindbollar där de far fram.
Eller kolla hur havssulorna mäktigt och nästan utan vingslag glider fram över stranden och spanar efter fisk. När de ser en fäller de ihop vingarna och faller som projektiler rakt ner i vågorna.
Om en lycklig fågel lyckas fånga en fisk byter de övriga genast taktik och ger sig resolut efter vinnaren för att stjäla bytet. När någon av dem lyckats svälja fisken fortsätter gänget patrullera tillsammans som om inget hänt. Ingen långsinthet där inte.
Här är gott om pelikaner som ensamma eller i grupp flyger tätt tätt över vattenytan. Är de flera synkas rörelserna så att alla antingen flaxar eller glidflyger samtidigt. På så sätt får fisken det svårare att upptäcka faran.
När fiskare kommer ner till stranden med fiskrens blir fregattfåglar, pelikaner och kråkgamar som tokiga och stranden blir en häxkittel av flaxande och smaskande. Ute till havs simmar en späckhuggare som fått korn på ett sjölejon.
Vi solar, badar nån gång och äter sen lunch. Och på eftermiddagen pustar vi ut med varsin Cusqueno Dorada, ett ganska lagom alkoholsvagt öl vilket som namnet antyder tillverkas i Cusco, men tycks tycks finnas överallt i landet.
Tiden stör oss inte. Vi tar det lugnt. Vi har ordnat allt som var oklart under de närmaste dagarna, köpt bussbiljetter i Mancora som den kvällen är fullt av festande bybor, det är nån slags fest för fiskarna vars båtar ligger på svaj i hamnen. Vi ska snart lämna Punta Sal för en åtta timmars resa med buss. Avstånden är långa här.