Resor med V
Peru & Ecuador
Strandliv med späckhuggare
Punta Sal, Mancorakusten
2 juli, Punta Sal. Lite oklart med vad som är vad, ibland heter den här orten Cancas och området Punta Sal. Mancora som är den stora semesterorten ligger nån mil söderut men även den består av flera byar. Tumbes heter kanske regionen men också den närmaste stora staden.
Nånstans här på kusten i Tumbesregionen landade spanjoren Pizarro med ett tiotal män 1532 och blev väl mottagna av indianerna som bjöd besökarna på mat och dryck. Nån i Pizarros anhang tyckte sig skymta guld i en av byns hyddor och så gick hela helvetescirkusen igång. Myten om El Dorado spreds och när Pizarro några månader senare åter landade på samma plats hade han 150 soldater med sig. Och han återgäldade indianernas artighet med skott och mord och stöld. Conquistadorernas intåg hade inletts.
Vi bor alldeles vid stranden i en cabana med bambuväggar och vasstak. Här är det nästan sömnigt lugnt. En lång sandstrand mot Stilla havet med några få ganska låga små hotell och semesterboningar, de flesta öde och tysta. Detta är ju peruanernas vinter och det som är normal sommarvärme för oss nordbor är alldeles för kallt för dem.
Enda nackdelen är problemet med maten. Vårt hotell är rätt laid back, med statyer som ska påminna om Bali eller Thailand. Men mat är dom inte så bra på, så det får vi försöka hitta på annat håll. Lyckligtvis finns det ett större hotell ett hundratal meter bort och där har dom både lunch och middag. De blir vår räddning dessa dagar.
Det enda som bryter lugnet är ett pågående fotbolls-VM, och en dag spelar Sverige mot Schweiz. Vi vill höra hur det går men vi vet inte hur. Som av en slump bor det en schweizisk tjej där samtidigt och hon har lyckats ratta in ett referat. Men Sverige vinner och tjejen lommar av och vi ser henne inte mer.
Vi strosar i stort sett själva på stranden och kollar de små vinkarkrabborna sitta och tugga i sig sand och lämna en prydlig rad av bollar efter sig. Eller ser dem springa på spetsiga små fötter och floppa ner i sina hålor i strandkanten. De ser ut som små vindbollar där de far fram.
Eller kolla hur fregattfåglarna mäktigt och nästan utan vingslag glider fram över stranden och spanar efter fisk. När de ser en fäller de ihop vingarna och faller som projektiler rakt ner i vågorna.
Om en lycklig fågel lyckas fånga en fisk byter de övriga genast taktik och ger sig resolut efter vinnaren för att stjäla bytet. När någon av dem lyckats svälja fisken fortsätter gänget patrullera tillsammans som om inget hänt. Ingen långsinthet där inte.
Här är gott om pelikaner som ensamma eller i grupp flyger tätt tätt över vattenytan. Är de flera synkas rörelserna så att alla antingen flaxar eller glidflyger samtidigt. På så sätt får fisken det svårare att upptäcka faran.
När fiskare kommer ner till stranden med fiskrens blir fregattfåglar, pelikaner och kråkgamar som tokiga och stranden blir en häxkittel av flaxande och smaskande. Ute till havs simmar en späckhuggare som fått korn på ett sjölejon.
Vi solar, badar nån gång och äter sen lunch. Och på eftermiddagen pustar vi ut med varsin Cusqueno Dorada, ett ganska lagom alkoholsvagt öl vilket som namnet antyder tillverkas i Cusco, men tycks tycks finnas överallt i landet.
Tiden stör oss inte. Vi tar det lugnt. Vi har ordnat allt som var oklart under de närmaste dagarna, köpt bussbiljetter i Mancora som den kvällen är fullt av festande bybor, det är nån slags fest för fiskarna vars båtar ligger på svaj i hamnen. Vi ska snart lämna Punta Sal för en åtta timmars resa med buss. Avstånden är långa här.
