Resor med V

Peru & Ecuador

Strandliv med späckhuggare

Punta Sal, Mancorakusten

2 juli, Punta Sal. Lite oklart med vad som är vad, ibland heter den här orten Cancas och området Punta Sal. Mancora som är den stora semesterorten ligger nån mil söderut men även den består av flera byar. Tumbes heter kanske regionen men också den närmaste stora staden. 

Nånstans här på kusten i Tumbesregionen landade Pizarro med ett tiotal män 1532 och blev väl mottagna av indianerna som bjöd besökarna på mat och dryck. Nån i Pizarros anhang tyckte sig skymta guld i en av byns hyddor och så gick hela helvetescirkusen igång. Myten om El Dorado spreds och när Pizarro några månader senare åter landade på samma plats hade han 150 soldater med sig. Och han återgäldade indianernas artighet med skott och mord och stöld. Conquistadorernas intåg hade inletts.

Men där vi bor alldeles vid stranden i en cabana med bambuväggar och vasstak är det nästan sömnigt lugnt. En lång sandstrand mot Stilla havet med ganska låga små hotell och semesterboningar, de flesta öde och tysta. Detta är ju peruanernas vinter och det som är normal sommarvärme för oss nordbor är alldeles för kallt för dem.

Så vi kan strosa i stort sett själva på stranden och kolla de små vinkarkrabborna sitta och tugga i sig sand och lämna en prydlig rad av bollar efter sig. Eller springa på spetsiga små fötter och floppa ner i sina hålor i strandkanten. De ser ut som små vindbollar där de far fram.

Eller kolla hur fregattfåglarna mäktigt och nästan utan vingslag glider fram över stranden och spanar efter fisk. När de ser en fäller de ihop vingarna och faller som projektiler rakt ner i vågorna. 

Om en lycklig fågel lyckas fånga en fisk byter de övriga genast taktik och ger sig resolut efter vinnaren för att stjäla bytet. När någon av dem lyckats svälja fisken fortsätter gänget patrullera tillsammans som om inget hänt. Ingen långsinthet där inte.

Vi ser pelikaner som ensamma eller i grupp flyger tätt tätt över vattenytan. Är de flera synkas rörelserna så att alla antingen flaxar eller glidflyger samtidigt. På så sätt får fisken det svårare att upptäcka faran. 

NÄR BÅTEN SKA I MÅSTE ALLA HJÄLPA TILL

När fiskare kommer ner till stranden med fiskrens blir fregattfåglar, pelikaner och kråkgamar som tokiga och stranden blir en häxkittel av flaxande och smaskande. Ute till havs simmar en späckhuggare som fått korn på ett sjölejon.

Vi solar, badar nån gång och äter och på eftermiddagen pustar vi ut med varsin Cusqueno Dorada, ett ganska lagom alkoholsvagt öl vilket som namnet antyder tillverkas i Cusco, men tycks tycks finnas överallt i landet.

Tiden stör oss inte. Vi tar det lugnt. Vi har ordnat allt som var oklart under de närmaste dagarna, köpte bussbiljetter i Mancora som den kvällen var smockfullt av festande bybor, det var nån slags fest för fiskarna vars båtar på svaj vi ser som ett vitt gytter ända ifrån Punta Sal. Vi har nu framför oss åtta timmars resa med direktbuss. Avstånden är långa här.

Lämna en kommentar