Flygmarknaden är ju lite skakig med stigande bränslepriser och ökande klimatkrav så det kanske inte var helt överraskande. Men vår hemresa från Centralasien som skulle skett via några timmars stop-over i Dubai fick motorstopp. Flyget från Dubai till Köpenhamn blev helt enkelt inställt och vi bokades om till nästa dag. Nu var det inte vilket litet skumraskbolag som helst som låg bakom, utan ett av världens mest välrenommerade, så vi behövde bara nämna ordet kompensation så fanns det vips en färdig infrastruktur för övernattning, mat och transporter
Efter lite maratonlopp på Dubais gigantiska flygplats leds vi ut till en minibuss som tar oss och ett stort gäng resenärer från Afrika några kvarter bort till ett hotell som nog var toppklass för trettio år sedan. Nu hade det fått drag av härbärge. Vid den tidiga incheckningen slussade tio receptionister snabbt in oss till den välutrustade frukostmatsalen. Och mätta och belåtna efter något som liknade en brunch funderade vi på hur vi skulle inta ökenstaden.
Dubai är en hägring, en hallucination och en storhetsvansinnig dröm. Här finns världens högsta hus, Burj Khalifa, och i grannskapet en hoper nästan lika höga och skrikiga byggnader som helst verkar vilja släppa kontakten med marken och segla upp i atmosfären. Mellan dem stretar flodbreda avenyer, turkosfärgade kanaler och marinor där lyxbåtar trängs.
I lobbyn på hotellet står ett par personer och säljer en rundtur på stan. Vi ska ju bara stanna över dagen. Tja, varför inte tänker vi och hoppar på en busstur som snirklar sig fram mellan de mest berömda byggnadsverken medan vi oooh-ar och aaah-ar i våra väl ac-kylda säten. Det är påtagligt hur många av husen som är lyxhotell. Fast å andra sidan är det väldigt lite här som inte på något sätt är lyx-nånting.
Vi stannar vid Atlantis the Palm, byggt på en konstgjord, palmformad ö och ett av världens lyxigaste och dyraste hotell, med 1 544 rum, akvarium och flera exklusiva restauranger, bland annat en som är nedsänkt i vatten. Även den svenske stjärnkocken Björn Franzén driver en krog i Atlantishotellet.
Vi stannar även till nära det ikoniska hotellet Jumeirah Burj Al Arab, vars profil påminner om ett böljande segel. Ett hotell fyllt med ojämförlig lyx som vi naturligtvis inte får se. Hotellet är stängt för renovering under minst ett år och vi får bara titta på det genom låsta grindar längs uppfarten. När vi tar upp våra teleobjektivförsedda systemkameror stormar en vakt fram. Vi får inte ta en bild av hotellet med teleobjektiv och den typen av kamera. En av världens mest fotograferade byggnader. Vi häpnar.
Behovet av ultralyxhotell tycks omättligt i Dubai. Fram till 2030 planerar man att öppna minst tio nya etablissemang och man undrar vad alla dessa nya turister ska få uppleva. För Dubai har ärligt talat inte mycket att erbjuda förutom lyxshopping, lite begränsade badmöjligheter och tillgjorda så kallade ökensafaris utan själ.
Ett ställe där alla stora kläd- och parfymtillverkare har butiker är i Dubai Mall som lämpligt nog ligger på Fashion Street. Vi är såklart nyfikna och hoppar av touren som är i princip avslutad. Efter att ha knallat runt i drömfabriken, där de flesta anställda verkar komma från Filippinerna, slår vi oss ner i ett fik och beställer två kaffe. Kaffet är makalöst gott men vi blir ändå lite fnissiga när notan kommer. Nästan 150 kronor för en liten espresso och en americano. That’s Dubai for you!
Här är den i alla fall, Burj Khalifa, världens högsta byggnad. Man får backa en bit för att få med hela.
Vi hade tänkt ta oss upp i Burj Khalifa men väljer istället att leta efter en lite lägre byggnad strax intill. Att ta sig dit från Dubai Mall är krångligt värre. Man ska ner i en hiss till ett garage, upp i en annan hiss, ta till höger och sedan till vänster och så gå rakt fram i en lång gång med hundratals meter långa rullband. Vi går fel ett antal gånger, men till slut kommer vi fram till rätt hus. Där tar vi ännu en hiss upp till femtiotredje våningen och får uppleva den märkliga sensationen att gå på ett glasgolv med ingenting emellan golvet och marken nedanför. Det är en lite surrealistisk känsla att se bilarna susa längs vägarna 53 våningar nedanför.
Sedan krånglar vi oss tillbaka hela vägen till Dubai Mall för att försöka få tag på en taxi tillbaka till hotellet. Även i Dubai finns Yandex så vi använder deras app. Men när taxin kommer ser vi den inte. ”Upphämtningsplatsen” är ett 50 meter långt garage proppfullt med andra bilar. Vi springer som vilsna kaniner igenom bilgröten i det kokheta garaget och hittar den just när chauffören har tänkt dra.
Då hamnar vi i den värsta trafiksoppa vi varit med om. Uppenbarligen räcker inte Dubais breda boulevarder till för alla som ska hem efter jobbet eller shoppingen. Det skulle ju kunna bli ett streck i räkningen för alla nya hotellplaner, tänker vi där vi segar oss fram en meter i taget. Turismen hit har också minskat kraftigt i år. Bedömare säger att det beror på USA-Iran-kriget. Vi får också en känsla av att det är ganska glest med utländska besökare så när som på de som nog arbetar i staden.
Men flygbolagets rutiner funkar i alla fall till hundra procent. Efter en halv natts sömn lunkar vi ut mörkret till den väntande shuttlebussen. Den går på sekunden när den ska och resan tillbaka till Köpenhamn blir helt odramatisk.
